Pippilin skriver i sin läsdagbok att hon är trött på prylar.  (Hon samlar författare istället vilket gläder mig.)  Jag tror att vi är ganska många som tycker vi har fått nog av saker, grejor, prylar, ’stuff.’    Vi lider av ’prylstress’. Man kan förstås avfärda prylstress som ett typiskt välståndsproblem. Och det är klart att detta att ha för mycket, att lida av överflöd, är en lyx i sig, ett problem som, om man ser det globalt, inte är många förunnade.  Att klaga, som jag nu är på gång med, är det inte rent ut sagt både förkastligt och bortskämt?  Jo säkert. Men jag tycker vi kan få konstatera allt detta och sedan kan vi väl få klaga inom de premisserna?

Jag har för mycket. Av massor. Det mesta.  I köket har jag för många kastruller, vispar, tomma förvaringsburkar, kaffemuggar (men lustigt nog för få osthyvlar).  I hallen står för många skor och stövlar.  I vardagsrummet finns för många porslinsgrunkor (men staplarna av böckerna som inte får plats i bokhyllan är okay för man kan inte ha för många böcker).  I mitt arbetsrum kan man inte se ytorna under högarna av tidningar, urklipp, oöppnade räkningar, oöppnade hotelser från elverket etc. för att jag inte har öppnat/betalt mina räkningar.  (Man ser vad de där grejorna är utan att behöva sprätta upp kuvert vilket är händigt.)   Sedan har vi förvarings boxarna med ja, prylar: tre oanvända julkort och två glitterrosetter från förra julen. En tom tejprulle. En enarmad sax. Klister. Två kameror som jag inte vill använda längre och ingen skulle vilja ha om jag gav bort dem. Låda, på låda på låda. Så kommer vi till sovrummet.  I mitt sovrum finns det en oanständig mängd kläder, väskor, skor, skärp och strumpor. (Däremot hyfsat lagom med underkläder ifall någon undrar, vilken ni troligtvis inte gjorde.)   Framför allt har jag svarta t-shirts och jumprar och koftor.  Vad det gäller svarta toppar så är jag som en ekorre som befarar att våren aldrig kommer. En ekorre som skaffar mer och mer nötter för han inte har en aning om var han lagt all de andra nötterna.  En ekorre som lever i ständig rädsla av att alla världens nötter skall ta slut innan han samlat på sig de han behöver. Av alla dessa svarta toppar använder jag ungefär tre.  De som ligger överst. Sedan tvättar jag dem och lägger dem överst igen för om jag skulle ge mig på att nå lite längre ned i högen skulle mina händer bli levande begravda och kanske aldrig hittas igen. Då och då går jag och handlar fler svarta toppar.  Ibland får de bo kvar i påsen, eller sitta ovanpå någon byrå för det är fullt på alla andra ställen. 

Ibland funderar jag på att söka hjälp.  Lite terapi.   Jag drömmer om minimalism, rena tomma ytor och skåp och lådor som går att stänga.    Men det blir aldrig av med terapin för att min tid och mina pengar har använts till, ja just det, de där svarta topparna som var så praktiska – och snygga dessutom – så att jag var tvungen att köpa fem likadana.

Och jag blir GALEN.  Var jag än går i huset, var jag än tittar, vilket skåp jag än öppnar så ligger de där; prylarna.  Ibland känns det som jag inte kan andas och inte tänka, för att all luft och all energi har trängts ut. Det finns liksom ingen plats kvar i huvudet heller.  Det är som att dela sitt ett bo med trehundrasjuttio gökungar.  Under renoveringen av vårt hus bodde vi i ett rum och kök i källaren med nästan allt som vi ägde nedpackat och stående på lager.  Och det gick hur bra som helst.  Vi saknade inte någonting egentligen.

Så nu skall det bli ändring.  Alla kläder jag inte använt på ett år  (hallå kjolen! Dig jag hade på mig den första dejten med min sambo, detta gäller även Dig) åker iväg till Myrorna.  Inga nya svarta toppar får inköpas förrän varenda en av dem jag redan äger har inspekterats för mal och passform antingen getts bort eller använts igen. 

Muggen med nakna argentinska rugbyspelare, de två muggarna utan öra, och de som har reklam på sig, skall bort, liksom alla gratis prover och makeup väskor från nittonhundraåttiotvå.    Den trasiga fågelburen som jag köpte för att hysa en tygkatt; bort!  Den illskära fjäderpennan som inte haft udd på tio år; bort! 

Så skall jag hålla på tills mitt hus har blivit den eleganta, vilsamma, PRYLFRIA oas jag trånar efter.

Men först måste jag kila till Karen Millen och köpa den där urfräcka och enormt användbara svarta koftan jag såg i skyltfönstret.