I vanliga fall får min tränare nästan binda fast mig i stepmaskinen (jag gillar det andra rummet med vikterna, bollarna och mattorna, mycket bättre) men idag, klockan halv fem engelsk tid, halvsex svensk tid, kunde hon inte få mig där ifrån.  Detta var ingalunda pågrund av någon nyfunnen entusiasm för att bli andfådd och svetting, nej absolut inte, utan för att just denna halvtimme blev Amerikas 44de president insvuren. Världens mäktigaste nation, världens mäktigaste demokrati, hade valt som sin ledare en man som bara för sextio år sedan, i flera stater, inte ens hade blivit betjänad i en restaurant.  Only in America.

Aretha Franklin sjöng nationalsången.  Folkmassan framför Vita Huset sträckte sig så långt kameran och ögat kunde nå.  I ett litet gym i Hampstead, England, avbröt Tony Parsons sitt boxnings pass.  85-åriga Martin Lovett den sista överlevande medlämmen av den berömda Amadeus kvartetten, avbröt balansträningen.  Utrymmet med teven (som jag sade det är ett mycket litet gym) fylldes.  Till och med Clare blev tyst och det skall mycket till att tysta Clare.

Barak H. Obama svor sin ed som USAs president.  Jag var inte den ända i rummet som fick tårar i ögonen.  ’The man himself’ började sitt tal.  Han uttalade inte de legendariska orden,  ’I have a dream’ inte direkt, men drömmen var där  och på ett litet gym i Hampstead, i en by i Kenya, i Sverige, i USA, över hela jorden, var vi andra med och delade den drömmen.