Först får jag be om ursäkt för min frånvaro – är det inte den ena så är det den andra av era gästbloggare – men mitt lilla operationssår i kinden blev en infektion som spridde sig i hela käkbenet (det kanske är lite väl mycket äcklig information men jag vill vara säker på att alla tycker riktigt synd om mig.) 

Men vi gick i alla fall på roligt bröllop.  Kalset efter vigseln hölls på Wilton’s Music Hall.  För länge länge sedan när till och jag var ett litet barn gick ett program på svensk teve som hette ’The Good Old Days.’  Programmet var engelskt och var en pastiche kan man väl säga, och också ett firande av den engelska ’Music hall’ traditionen. Wiltons är världens äldsta överlevande Music Hall. Allt möjligt visades där under ställets storhet: sångarna från fina operan Covent Garden lockades ned efter operaföreställningens slut och sjöng för folket i East End. Ibland var det circus uppträdanden, ibland dans. Sången Champagne Charlie skrev för Wiltons och sjöngs av upphovsmannen som alltid var iklädd frack, höghatt och käpp.  På sextiotalet räddades Wiltons  från rivning av poeten John Betjeman men lokalen är även nu till hälften ruin.  Men den stora salen med balkongerna står kvar.  Allt från Royal Shakespeare Company och annan teater till standup komedi till musik erbjöds nu igen. Och i mellan får man hyra för kalas.  Man måste ta med sin egen ljussättning för det finns bara ett uttag i hela lokalen.   Vi bröllopsgäster fördes till Wiltons i röda dubbeldeckar bussar som släppte av oss vid en trång gränd –detta är inte Londons mest rumsrena kvarter – och in steg vi i dunklet i våra klänningar och högklackade skor (ja kvinnorna bland oss var klädda så i alla fall.)  Vi leddes upp för en skranglig trappa, färgen på väggarna flagnade, och så steg vi ut på balkongen och såg ned på en sal som var som ett grekiskt tempel badat i överjordiskt ljus i dovt rosa, guld och violette.  Åhhhh!  lät det från det församlade sällskapet.  Åhhhh indeed!

Tillbaka hemma med min inflammerade mun damp jag ned i verkligheten. Arbetskris! Igen!   Vid det här laget hade jag helt tappat tron på boken jag jobbar med, boken som skall vara klar om ett år fast jag oftast tar fyra år att skriva.  Koppla det till den vanliga panikkänslan som infinner sig vid utgivning av en bok, som sagt ’Aphrodite’s Workshop For Reluctant Lovers’ kommer ut här i England i dagarna, och jag känner jag mig mer än vanligt pessimistisk och misslyckad.   ’Varför, gnäller jag för min sambo, är jag inte bäst i världen?’  Varför står inte mänskligheten med andan i halsen och väntar på min bok? skulle jag just lägga till när min sambo lugnt framförde iden att jag skulle ha en avsevärt mycket större chance att bli världsbäst om jag gnällde mindre och jobbade mer. 

Vem behöver sådana råd?

Jag uppenbarligen, så jag satt och jobbade, och gnällde lite också men nu bara för Chihuahuan, till klockan tre.  Och faktiskt känner jag mig bättre. Inte världsbäst, det får väl Karlsson på Taket fortsätta att vara, men lite bättre än världssämst och det får väl vara vackert så.

Författaren och advokaten John Mortimer dog häromdagen.  Han var 85 år. In i det sista skrev han, (han satt alltid vid sitt skrivbord klockan fem på morgonen) flörtade och framträdde inför fulla hus.  En godvän skrev i tidningen att när hon förra sommaren hälsade på den även då rullstolsbundna och sköra Mortimer i huset där han bott i hela sitt liv, satt han och hans fru Penny i solskenet i den vackra trädgården och drack champagne.  Klockan var nio på morgonen.  För många år sedan uttalade han sig sålunda, ’Jag vägrar att oroa mig för vad jag skall och inte skall äta och dricka. Det finns inte en njutning i världen som är värd att undvika för att få gåvan av tre extra år på långvården.  Han levde som han lärde och dog, älskad, aktiv och produktiv.  (Och möjligen med ett glas champagne i handen) Mortimers minne och hans uppfinning, Rumpole of the Bailey tror jag kommer överleva när många mer prisbelönta författare och deras verk har glömts.  Och Mortimer hade ur kul dessutom.