Jag har blivit ertappad!   På bar gärning!  Snälla, förlåt mitt internetetikettsbrott.  Jag skulle just springa iväg ut till middag igår men kollade först vår sajt för att svara på eventuella kommentarer.  Så ser jag att det var ju just då som min bok var uppe till diskussion. Då får jag förstås titta in, se hur det går, hänga lite med internet kompisarna. Eller, om man så vill, tjuvlyssna. Vore det inte rent ut sagt oartigt att inte visa intresse?

Pratet går, en del vänliga saker är sagda, och plötsligt, som i en skräckfilm, dyker jag upp på skärmen: Marika Hjörne har just loggat in.  NEJ.  

’Vaddå?’ frågar sig någon. 

Jag grips av panik.  Kan jag sudda ut mig?   Hur tar jag mig därifrån? 

’Nej men hej Marika, är Du här?’

Föreställ er att man kan pipa i textform.  ’Nej, nej det är absolut inte jag. Jo, Ja. Förlåt. Det var inte meningen. Jag går.’

’Nej stanna kvar Du.’    Den oskyldiga lilla meningen ter sig som ett hot. 

Stanna kvar and do what?’

Musiken till Jaws spelar upp sig i mitt huvud. ’Nej snälla låt mig gå.  Jag skall aldrig göra så mera.  Om det hjälper så lovar jag att inte ens gå in efteråt och läsa vad ni sagt; tio fingrar upp till Gud. 

Förlåt!

Idag, måndag regnar det för första gången på veckor.  Och blåser.  Jag kommer just från att ha ätit lunch med min redaktör på Bloomsbury. 

Alexandra ljög för mig och sade att allt ser bra ut inför utgivningen av ”Aphrodite’s Workshop For Reluctant Lovers” trots att hela bokdistributionskedjan har gått i konkurrs och ingen ändå köper något längre, inte ens böcker.  Jag ljög för henne och sade att jag skrivit hundra sidor av den nya boken. Skillnaden var att hon trodde på mig. 

I övrigt hade vi jätte trevligt.  Min redaktör bor mitt i Chelsea på en husbåt på ’the Thames’ med sin man som är filmregissör.   När de träffades bodde han där ensam.  Han var minimalist.  Inte en prydnad fanns det, inte en grön växt.  Min redaktör respekterade naturligtvis hans smak när hon efter en tid flyttade in.  När jag var där sist så prunkade en liten trädgård i aktern.  Min redaktörs porslinssamling pryder varje yta. Där finns ganska rejält med mjuka kuddar.  Det är sååå mysigt.  Tänk er också att somna in varje kväll med det stilla kluckandet av thamesen i öronen och att vakna, mitt i storstaden och stiga rätt ut på ens egna båtdäck.

Det ända som skulle oroa mig är pirater.