Jag har just haft ett riktigt författaraktigt dygn.  Igår kväll var det dags för Salongen, en middags träff för kvinnliga författare som hålls var tredje månad på övervåningen av en pub i norra London.  Vi är minst trettio som möts och äter middag, dricker vin och snackar.  Några av stammisarna är kända också i Sverige, tillexempel Sophie Kinsella som skrivit Shopaholic serien och Joanne Harris författare till bland annat ”Chocolat” som också blev storfilm.  Ibland är Joanna Trollope med,  Alison Lurie har gästat, plus många andra som kanske inte är så bekanta för svenska läsare.  Ibland är vi riktigt intellektuella och talar om konst och litteratur.  Mest gnäller vi.  Författare är i allmänhet ganska gnälliga.  Vi gnäller för att vi inte blivit recenserade och vi gnäller för att vi har blivit recenserade men inte på det jublande sätt vi anser oss ha förtjänat.  Vi gnäller för att vi inte sålt lika mycket som sist och för att en annan författare som absolut inte förtjänar det har sålt mycket mer – eller fått en bättre recension. (Så vi kan lägga till avundsjuka och missunnsamhet till gnälligheten.)  Vi gnäller om hur tufft vårt jobb är och sedan gnäller vi för att inga andra verkar förstå hur tufft vårt jobb är.   Sedan går vi hem. Vi har haft hur kul som helst.

Och I morse kom brevbäraren med en stor låda böcker, mina gåvoexemplar av Aphrodite’s Workshop For Reluctant Lovers, den engelska original versionen av min senaste bok. 

Den ser väldigt fin ut.  Jag gillar omslaget och jag är glad att se boken på det språk jag har skrivit den.  But that’s all. Min sambo frågar mig om jag är ’excited’?  Han säger att han är det. 

’Nja,’ säger jag. 

’Vadå nja? Det är ju Din bok.  Din färdiga bok.’

’Tja.’

Faktum är att man höjer ribban med varje prestation. Med debut boken var jag överlycklig bara att bli antagen.  När det sedan gick oväntat bra så var jag förvånad, glad och tacksam i fem minuter innan jag började oroa mig för att nummer två inte skulle göra lika bra ifrån sig. Nummer tre skulle helst ha pris. När det var dags för nummer fyra så vore allt annat än plats på bestseller listorna ett misslyckande.

Blir människan aldrig nöjd?

Nej.

Men så tänker jag att det kanske är hela vitsen, att man aldrig känner sig helt nöjd? För den dagen Du känner att Du har åstadkommit vad Du siktat på, den dagen Du känner dig jäkligt nöjd med Dig själv är nog dagen Du tappar drivkraften.  Det är då Du lägger av med att skriva/måla/ bygga/bättra.  På engelska talar man om ’Divine discontent.’  Gudabenådat missnöje.   Skål för det.

I morgondagens blogg skall jag försöka svara på ett par av de trevliga frågor jag fått bland kommentarerna.

Vi hörs då hoppas jag.