Idag har jag besökt mina morföräldrar i Uppsala. Jag är fantastiskt glad över att ha dem kvar fortfarande, det är inte alla förunnat vid 37 års ålder. De har levt vansinniga liv. Det har väl nog alla överlevande centraleuropeiska judar gjort. Min mormors familj emigrerade från Wien TILL Sovjet. 1936. Nittonhundratrettiosex. Under Stalins värsta utrensningsperiod. Hon var tolv år gammal och hennes far hade suttit i polskt fängelse för omstörtande verksamhet i bortåt tio år. Han blir frisläppt och dyker plötsligt upp, mormor har alltså inte träffat honom sen hon var 2-3 år gammal. Känner inte igen honom. Sen flyttar de. Det räddade med största sannolikhet deras liv. De bosätter sig i en Moskvaförort där många andra internationella flyktingar bor. Vissa försvinner, andra inte… Dock, när Stalin är klar med sin slakt av framförallt rättrogna kommunister, hela det gamla gardet från revolutionen raderades i princip ut, så finns det gott om lediga jobb i förvaltning och på höga poster… Det leder till att en ny, efter omständigheterna privilegierad, klass uppstår. Den unga generationen tar över i det realsocialistiska statsbygget. Min mormors föräldrar blev sedermera Sovjets ambassadörer i Prag.
Min morfar flyr från Polen när Hitlertyskland invaderar och enrollerar sig i Röda armén. Hela hans famlij raderas ut, han är den enda som lyckas fly. Han överlever kriget och blir sedermera ”underrättelseofficer” i polska armén, med hemliga uppdrag i Österrike, Mexiko och USA.
1969, efter sexdagarskriget där Sovjet bistått Egypten med vapen, piskas det upp antijudiska stämningar i Polen. Judar, särskilt de i armén och i högre förvaltning, förklaras otillförlitliga och förlorar sina jobb. På så vis hamnade familjen i Sverige till slut. (Den svenska underrättelsetjänsten knackar på deras dörr så småningom, frågar artigt min morfar om han har något han vill berätta, men accepterar hans tystnad snällt och trevligt.) Och här träffar min mamma en välartad ung man från en stabil, kulturell Östermalmsfamilj från övre medelklassen. En helt annan värld… Underligt att man finns till…
Min mormor började skriva sina memoarer, på tyska – jag har lovat att översätta. Hon har ett rent, lakoniskt och lite underfundigt sätt att berätta om alla hemskheter på. Men hon orkar inte längre. Vad gör man? Det är grymt tråkigt. Vi tjatar alla i familjen, men inte hjälper det.
*
Som frilans kommer det inget, inget, inget och sen allt på en gång. Så jag har några tuffa arbetsdagar och -nätter framför mig. En interntidning för ett företag som tillverkar bensinpumpar ska översättas. Akut. 4400 ord. (Jippi!) Och två dagars jobb åt tidningen Tempus, där jag hoppar in ibland. (www.tempus.se) Översätter artiklar från Newsweek och Der Spiegel, m.m. Skriver ledare/krönika ibland när chefredaktören tar semester.
Jag får spara intrycken från debutbaren tills imorgon. Nu måste jag försörja mig.
Kram!
Micke