Är framme i Stockholm. Vi åkte bil idag med en mycket ledsen katt som avskyr bilåkning, det bullrar, skakar och nog fan är det alltsomoftast till veterinären man är på väg för vidare plågor; den andra är mycket lycklig och tycker att det är helt förträffligt att kunna ligga i timtal i knät på en. Husse och matte sitter still och är varma. Perfekt.
För att återkomma till det jag skrev om häromdan så har jag nu sedan två år en annan variant för att få respons och feedback (och ofta svidande men nyttig kritik) på det jag skriver medan jag gör det. Så att jag känner att jag inte existerar i ett vakuum. Nämligen ett mindre, mer tajt och kompetent skrivarnätverk jämfört med de där sajterna där man kan lägga ut sina alster. Nafs heter det och info finns här. En liten samling skribenter med olika egna stilar, olika smak och erfarenheter som hjälper varandra att dissekera och få styr på sina texter i ett slutet forum. Ganska idealiskt. Vissa av våra färdiga grejer hamnar här, på nätverkets ”framsida”.
När jag väl börjar bli färdig med något väntar ju nu även mina änglar/demoner på förlaget. Min förläggare och min redaktör, båda synnerligen skärpta. Vilken ynnest! Fast när man är mitt uppe i redigeringen är det grymt jobbigt. De körde good cop/bad cop på mig med manuset till GG. Sofia tog fram stora förskäraren och spände blicken i mig, Anna log och lirkade. Fjädrarna flög åt alla håll och kanter, jag mådde bitvis dåligt av det under tiden – det var ju mitt barn de manglade! Men boken mådde däremot prima av behandlingen och jag är fantastiskt tacksam.
Den här gången är det dock jobbigare, med det romanprojekt jag håller på med nu. Allt är inte detaljplanerat i förväg och jag försöker utmana mig själv genom att inte jobba linjärt på samma sätt som förra gången, utan mer intuitivt. Jag kastar mig själv från del till del, från person till person, i ett mer lapptäckeliknande romanupplägg. Kruxet är att då kan jag inte få den där kortsiktiga belöningen i att bli klar med ett avsnitt, lägga ut det på nätet eller ge det till sambon och få respons, bli sedd. (Konsten att göra det jobbigt för sig själv.) Och även när jag faktiskt blir klar med en del så är det inte lönt att visa upp den eftersom den inte går att tolka utom i ljuset av vad jag fortfarande har i huvudet. Nä fan, det är roligare att laga mat, då kommer belöningen meddetsamma istället för två år senare… ;)
Dessutom har jag fått i skallen att gestalta människor och miljöer som ligger (ännu) längre ifrån mig själv den här gången. Jakob (min huvudperson i GG) och jag har ändå vissa likheter ålders- och attitydmässigt, även om jag lovar att det är färre än man skulle kunna tro. Fast några av hans sidor är åtminstone mina egna, fast tillskruvade ett par varv. Och den borgerliga Stockholmsmiljön är inte helt främmande för mig.
Så varför har jag nu fått i huvudet att gestalta en pensionerad skogshuggare omskolad till skollärare från Medelpad på ålderdomshemmet och hans tre sinsemellan väldigt olika döttrar med familjer? Galning… (Konsten att göra det jobbigt för sig själv, del 2.)
Hösten har varit omtumlande av förklarliga skäl, och det har inte blivit mycket skrivet på min nya historia. Men nu burrar och dirrar den i huvudet och när nyåret kommer ska det fanimej sittas på arslet och skrivas! Och det skadar inte att sätta lite extra press på mig själv genom att lova här att en första version ska vara klar till sommaren. (Ni kommer kanske inte ha en möjlighet att ställa mig till svars, men ett löfte är ett löfte.)
Jag har varit lite ovillig att presentera mig som författare (Jag har fuskat och låtit andra göra det istället.) Och faktum är att Sveriges författarförbund och Författarcentrum nog någonstans gör rätt när de menar att författare blir man när man skrivit TVÅ böcker. (Man kan inte ansöka om medlemskap förrän då.) En bok har nog många i sig, men att slutföra ett romanprojekt till när man nu vet precis vad det är för enormt åtagande man ger sig in på – det första var mer som historien om humlan, som kan flyga för att den inte vet om att det är omöjligt – det är något helt annat. Och jag kommer vara fruktansvärt stolt över mig själv när jag klarat av det. Då tänker jag glatt proklamera: Hej. Jag heter Mikael Fant, och jag är författare! Lögnen är mitt kall! Empatin och fantasin mina verktyg!
Kram!
Micke