En glad men trött Micke idag. Trött för att dagen tillbringats med att trängas med andra julklappshandlande människor. Trött på min ömmande ringfingertopp som jag nästintill skar av mig när jag skulle skära rotselleri till en Waldorfvariant i måndags. Den har i alla fall fastnat igen nåtsånär och är inte oroväckande likblek längre. Glad för Ninnas snälla ord om min bok här på sajten idag (igår) och även för att en fågel viskat om att jag hamnat på Södermanlands Nyheters årsbästalista med följande motivering:
“Till sist Mikael Fant som även han glömdes bort lite för fort efter att han gjort smakfull entré i bokvärlden med sin Grundläggande genetik (Piratförlaget). Fant lyckades med allt och lite till av det som gör en riktigt bra roman. Imponerande för vilken författare som helst, inte minst en debutant. Jag väntar otåligt på uppföljaren.”
Jag är inte en sån som skriver ”för min egen skull”. Jag behöver verkligen den här typen av uppskattning som motivation. För att känna att det är värt den möda och ansträngning det faktiskt innebär för mig. Det är ingen fröjd för mig. Ofta får jag tvinga mig att sätta mig, och det tar alltid någon timme eller två innan jag faktiskt kommer igång. Det är efteråt det känns bra. När jag är klar med något, läser det och känner att det inte var så pjåkigt. Ett avsnitt eller kapitel.
När jag skrev GG satt jag uppe på nätterna. Lagom till att min sambo gick upp på morgonen lämnade jag nattens avsnitt på frukostbordet och gick och lade mig. Vi möttes i hallen, typ. Katterna var lyckliga. De kunde mysa i sängen med någon dubbelt så länge…
Jag hade ju storyn någotsånär klar den gången, efter att personerna och intrigen återkommande hade hoppat upp i huvudet på mig och fått form under några års lopp, så när jag väl satte mig och skrev blev det, efter ett par provkapitel, mer eller mindre från början till slut. Det gjorde att jag även kunde lägga upp det hela som följetong på ett par sajter där presumtiva författare kan lägga upp sina alster. På så vis fick jag några läsare som följde det hela och kom med uppmuntrande tillrop under arbetets gång. Då tvingades jag också att hålla ångan uppe för deras skull. (Kan f.ö. tipsa om det ganska nystartade Kapitel 1, som mitt förlag har ett finger med i, om ni har grejer liggande i lådorna eller verk under arbete som ni vill få respons på.) Utan läsare hade jag aldrig klarat av det hela.
Det är att nå fram till någon som är grejen för mig. Att försöka ge någon samma glädje (eller andra känslor) som jag fick när jag läste ”The Crow Road”, åtminstone sikta så högt. Så trevliga recensioner är glädjande, speciellt när det framgår att de faktiskt läst boken, både på och mellan raderna. Men det roligaste är när ”vanliga” människor hör av sig. Som inte har det som jobb och inte är ”tvungna” att ha en åsikt eller överhuvudtaget ta kontakt. Några veckor efter att boken kom ut fick jag ”beundrarpost”. Ett vackert kort, vacker handstil. Det var en pensionerad kvinnlig journalist i Ystad som ville tacka för läsupplevelsen. Hon berömde mig för just de saker jag ville höra och skrev att hon redan längtade efter nästa bok. Ojoj. Då blev det plötsligt värt det, nio månader av nattskrivande och nästan tre års väntan blandat med olika nervpåfrestande turer med olika förlag som i slutändan hoppade av. Jag hade berört någon, dessutom en kvinna som är dubbelt så gammal som jag själv. Vilken känsla!
Kram!
Micke