Passionen och gummistövlarna får vänta någon dag. Den här helgen har jag nämligen varit ute och signerat hela helgen och då finns alltid mycket att berätta. Signeringen är en del av ett maratonlopp ordnat av alla tre Bonnierförlagen (Albert Bonnier, mitt eget förlag Forum samt W&W) och för min del började det med Stockholm. Nästa helg blir det Malmö och därefter Göteborg.
Inställningen till signeringar är kluven bland författare. Att först prata och sedan signera är en helt annan sak. Då finns möjligheten att berätta om bakgrund, intrig, inspiration och annat som gör att den som lyssnar gärna vill köpa en bok och läsa mer. Men vid signeringar sitter vi ju bara där med våra böcker som helst ska sälja sig själva. Om vi inte hjälper till. Vilket inte alltid är så lätt.
Otaliga är följaktligen historierna om vad som kan hända under en signering. Kajsa Ingemarsson har målande beskrivit hur hon placerades vid frysdisken i ett varuhus och enbart fick förfrågningar om var torsken fanns. Henrik Fexeus, tankeläsaren, kan vittna om bokhandelsanställda som inte vågar visa sig för honom för att de tror att han ska läsa deras tankar. Emma Hamberg har fått smita ut bakvägen för att bli av med en kund som envist hävdade att alla hennes böcker handlade om honom.
Själv bestämde jag mig i helgen för att göra som Mia Törnblom, titta varenda förbipasserande människa i ögonen, le och bjuda in till samtal. Det blev en bra helg. Men det hindrade inte att utflykterna i Vällingby, Täby, Sickla, Farsta mm gav upphov till en hel del incidenter.
En kvinna skulle resa bort över julen och ville inte släpa på något extra. Köp en pocket och läs på resan, föreslog jag. Oh nej, den fick inte plats i handbagaget. Där hade hon ju stekpannan. (!)
En man blev så inspirerad att han satte sig vid mina fötter och spelade serenader till min ära under hela signeringstimmen. Han avverkade varenda sång som någonsin skrivits till någon Maria, inklusive “Ave Maria” och ”Maria, I just met a girl named Maria ….” ur West Side Story. Allt avslutades med tre kärleksfulla kort och Beatles “All you need is love”.
En kvinna undrade om det var jag som hade skrivit Skam, för den tyckte hon om. Hon såg besviken ut när jag talade om att hon förväxlade mig med Karin Alvtegen.
Ytterligare en kvinna sa med ledsen min att hon inte skulle köpa en, enda sak i dag, för hon hade ingen, absolut ingen, att köpa julklappar till. Till skillnad från mannen som minsann redan köpt varenda julklapp, och därmed basta.
Och bland alla dessa fanns en otrolig mängd människor som reagerade på otroligt många olika sätt. Oh, vad härligt med en författare i affären! Och vad roligt att du är här! En pratstund på det, om böcker eller julen eller vad som helst och sedan ett glatt leende och ett god jul och ha det fint.
Andra som tittar bort, ser rädda ut, snabbt springer vidare, i panik skakar på huvudet. Någon som niger och ber om ursäkt, förlåt att jag inte köper något i dag. Och så de där underbara som gör arbetet mödan värt. Oh, jag älskar dina böcker! Jag har läst allihop! Snälla du, fortsätt att skriva. Får jag ta en bild?
Jag blir överraskad både av de riktigt vänliga och de riktigt rädda. Tycker det är fantastiskt med människor som vågar gå lugnt när de är ute och julhandlar, som har tid att stanna och diskutera, som ler och tar ett oväntat möte som en dagens gåva. Medan de rädda gör mig beklämd. Hur kan någon tycka det är så hemskt att en främmande människa säger hej? Om de tror att jag blir arg på dem om de inte köper? Ser jag själv likadan ut när jag har bråttom?
Faktum är att det får en att tänka på sitt beteende. Nog händer det att jag ilar förbi ännu en person som vill få mig att byta teleoperatör. Men jag brukar försöka le och vara artig. Och jag har alltid haft svårt att gå förbi en gatumusikant utan att lägga något i mössan. Om en författare sitter och signerar böcker gick jag nog alltid fram och pratade, även innan jag själv började skriva.
Hur gör ni?