Vissa böcker prickar helt rätt vid rätt tidpunkt. Blir en del av en själv som man sedan bär med sig. Och jag misstänker att hade man läst dem fem år senare eller tidigare hade man i och för sig fortfarande tyckt väldigt mycket om dem, men de kanske inte hade blivit en del av ens personliga ”kanon”, så att säga.
1992 utkom t.ex. Donna Tartts ”Den hemliga historien” som jag har förstått slog rätt in i hjärtat på många i min generation, som då var runt de tjugo. Den boken hade säkert vält mig över ända då också. När jag väl kom att läsa den, bara härom året, tyckte jag ”bara” att den var riktigt jäkla bra. Anledningen att det tog så lång tid för mig att hitta den var delvis det att jag hann läsa ”Den lille vännen” före och tyckte att den var tämligen trist. Så det tog min omgivning några år till att övertyga mig om att debuten var kanon. Lite underligt att samma ”pratighet” som jag tyckte var tjatig i den senare boken, blev så fängslande i debuten.
1992 läste jag engelska vid Lunds Universitet, och blev istället utsatt för en annan bok på kursen, Brideshead Revisited. Är det någon av er som också funderat över hur mycket som är gemensamt för de böckerna? Huvudpersonen kommer in i överklassumgänge. Universitetet. Sexuella spänningar. Ett rätt avigt syskonpar. Religiös förvirring… Den fann en gjuten plats, då istället. Det var länge sedan jag läste om den, snart dags igen känner jag.
Men det här var sidospår. 1992 kom även den bok ut som nog är den som i störst grad har bidragit till att jag själv började skriva. Den som blev min ”Den hemliga historien”, som slog längst in i själen som ung vuxen, nämligen ”The Crow Road” av Iain Banks, som handlar om den unge skotten Prentice McHoan, hans halvgalna familj och mysteriet med hans försvunna farbror, som varit något av en storebror för honom. Men det dröjer kanske 200 sidor innan man inser att det finns ett mysterium där överhuvudtaget, ett grepp jag tycker är snyggt. Och oj vilka nyanserade och ömma personteckningar… En bok att riktigt sjunka in i. Den börjar:
”It was the day my grandmother exploded. I sat in the crematorium, listening to my Uncle Hamish quietly snoring in harmony to Bach’s Mass in B Minor, and I reflected that it always seemed to be death that drew me back to Gallanach.”
Och sedan är man iväg… Fantastisk bok. Och jag har läst om den åtskilliga gånger. Men anledningen till att den fick en sådan betydelse som den gjorde beror nog delvis på att jag kunde relatera så totalt till huvudpersonen, var i samma ålder och hade samma funderingar. Efter att jag läst ut den var jag hänförd, men inte liksom slagen till marken i skräckfylld beundran. Det var då tanken väcktes tror jag, jag var imponerad men tänkte samtidigt, fasiken, det där kanske jag också skulle kunna göra. Det sådde fröet. Sedan tog det femton år innan det förverkligades, men det är en annan historia.
Jag undrar f.ö. vad det är med skotska författare. Alla jag råkat lägga vantarna på har varit fantastiska. Iain Banks, Alan Warner (fast inte i svensk översättning…), Ali Smith, Louise Welsh (trots sitt namn…). McEwan är halvskotte…
Kram!
Micke