Det finns en man i mitt liv som jag alltid återkommer till, som jag nog alltid kommer att vara trogen och som ständigt överraskar mig. Den mannen är Shakespeare. I dag fick jag närkontakt med honom igen. Det gladde mig oerhört.
Jag fick bekanta mig med Shakespeare när jag läste engelska i Uppsala. Jag brukar säga att jag fick förmånen att arbeta med Shakespeare, för ett arbete är det onekligen. Men hans dramer ingick i kursplanerna, lyhörda lärare lotsade rätt och genom gammal och ibland svårtolkad engelska lärde jag mig mer om Shakespeare och hans värld av känslor, så underbart destillerat koncentrerade. Kärlek, hat, svartsjuka, hämnd, försoning, allvar och humor … de finns där överallt, och så uttalat tydliga att vi inte kan värja oss. Jag tror det är därför hans verk lever kvar.
Inställningen till Shakespeare är ibland onödigt respektfull. Som om det glöms bort att Shakespeare ville underhålla med sina verk, att han skrev för pengar och skrev igen när pengarna tog slog (med reservation för att vi inte är säkra på vem han egentligen var). Svenska Shakespeareuppsättningar tycker jag kan vara onödigt svårmodiga. Även tragedierna har ju sin humor. Ta scenen med dödgrävaren i Hamlet. Shakespeare visste att en publik behöver skratta ibland.
Skälet till att jag återupplevde min gamla romans var att en gammal kurskamrat från journalisthögskolan i Göteborg hörde av sig. Hon hade läst i Femina att jag på frågan om klassikertips valde Shakespeares Macbeth. Och eftersom Operan sätter upp Verdis Macbeth i vår ville hon att jag skulle skriva ett bidrag till programmet. Jag tackade ja med glädje.
Ni som har läst Kleopatras kam vet att jag i den boken inleder med ett utdrag ur Macbeth, scenen där de tre häxorna rör i grytan och uttalar sina besvärjelser. “Fin är ful och ful är fin: Flyg nu genom dunst och dimma in.” Dramat om Macbeth har onekligen inspirerat Kleopatras kam. Macbeths väg från att vara en god, hederlig, framgångsrik och lycklig man till att bli en känslokall och utstuderad mördare är så krypande otäck och tankeväckande att den aldrig upphör att fascinera mig.
Macbeth lockades av häxorna, som uttalade halvsanningar och därmed manipulerade honom. Han började tro på sina egna lögner och sin egen oövervinnerlighet. Och han lät sig också förledas av sin hustru, lady Macbeth, en av litteraturens mest gåtfulla kvinnogestalter. Varför förledde hon sin make på det sätt hon gjorde? Vad fick henne att ångra sig?
Min personliga tolkning är att de tre häxorna och lady Macbeth är två sidor av samma mynt. Att häxorna fanns inom Macbeth och korresponderade med hans hustrus påtryckningar. Att Macbeth i processen också tappar kärleken till sin hustru är logiskt men nästan outhärdligt att bevittna. När lady Macbeth tar livet av sig och Macbeth kallt konstaterar att det där har han inte tid med just nu, då har han nått så långt ned som en människa kan komma. “Tomorrow and tomorrow and tomorrow…”
Lady Macbeths ständiga tvättande av de inbillat blodiga händerna har släktskap med Pontius Pilatus önskan att inför pöbeln tvätta sina egna händer rena från Jesus blod. Bilden av de blodiga händerna återkommer sedan under hela dramat, delvis för att manifestera hur skulden påverkar och plågar förövaren. När Macbeth går sitt slutliga öde till mötes är det inte bara hans besegrare som ser det som en befrielse. Även han själv tar nästan tacksamt emot den sista dolkstöten.
Och då tänker jag på Astrid Lindgrens “Mio, min Mio”, min kanske första stora läsupplevelse. När den svarte riddar Kato slutligen har besegrats och ber om att få svärdet instucket rakt in i hans hjärta av sten. Och hur Mio plötsligt förstår att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.