Jag skulle ju berätta om min researchgalenskap. Research är viktigt. Absolut inte så idiotviktigt som jag ofta gör det till, men viktigt. Det blir lite absurt när man efter en arbetsdag upptäcker att man lagt ner nio timmar på att
1. terrorisera Systembolagsanställda för att få reda på exakt vilka grekiska viner som fanns i utbudet nittonhundrasjuttiofyra.
2. gå igenom polismanualer för att hitta rekommendationer inför överlämnandet av dödsbud, och
3. försöka ta reda på vilka filmer som hade premiär vilken dag på en viss, numer nedlagd, biograf nittonhundrasextiosex.
Sedan tittar man på sitt öppna Word-dokument och inser att man lyckats producera hela två meningar.
Ofta handlar grävandet väl om att lindra våndan inför att faktiskt skriva på riktigt, att känna sig nyttig även om man inte orkar vara kreativ just då, men det blir lätt ett svepskäl för att slippa skriva överhuvudtaget. Att läsa på eller springa runt i stan är rätt mycket mindre ansträngande än att leva sig in och gestalta. Och dessutom ofta kul om man är nyfiket lagd.
Fällan man ofta hamnar i som författare är att inte riktigt inse att all denna kunskap man med stor möda tillkämpat sig kanske inte är särskilt intressant för läsaren. Reflexen är ju att sorgfälligt redovisa allt det man lärt sig, så att inte researcharbetet ska ha varit förgäves. Där kan man ha mycket nytta av sin redaktör, som vänligt men bestämt kan berätta för en att ”Dieselmotorn hackade igång och den svarta Ramblern började långsamt rulla iväg söderut längs Narvavägen.” är behagligare och inte mindre vederhäftigt än ”Den sexcylindriga dieselmotorn hackade igång och den svarta, högerstyrda Ramblern började långsamt rulla iväg söderut längs Narvavägen.” Man ger motvilligt med sig. Så småningom är man rätt tacksam och lättad.
”Söderut” ville hon också stryka, men där fick det vara nog. Strök man söderut skulle ju någon petimäterläsare kanske få för sig att man inte fattat att högertrafikomläggningen inte skett än … (Den här scenen utspelar sig 1966.) Det värsta som kan hända är nämligen att rätteligen eller falskeligen bli beslagen med att ha gjort ett FEL! Det tryckta ordet varar nämligen I EVIGHET, AMEN! Det är en väldigt lång tid I SKAMVRÅN det, mina vänner. I sista korrvändan upptäckte både jag och min redaktör att jag på något sätt hade lyckats placera Dagens Nyheter-skrapan på Lilla Essingen. Kallsvett. Hjärtklappning.
Men lite kan man skarva. Det är väl acceptabelt tycker jag, att det finskutvecklade DNA-test för sjukdomen hemokromatos – som min huvudperson Jakobs blodprov i romanen kollas med – i verkligheten inte var i bruk förrän 1998, även om boken utspelar sig 1997. Men, alltså, det stör mig lite …
Jag vet naturligtvis varför jag är så här neurotiskt petig (analretentiv är väl den gängse benämningen). Jag var en sådan där findryg besserwisserjävel i småskolan som alltid svarade rätt på allting, ett klart fall av bristande social insikt. De uppskattningsvis tre gånger under mellanstadiet när jag svarade fel på en fråga (inte: ”Är du PK?” e.d.) kände resten av klassen en sådan befrielse och lättnad att de alla brast ut i skratt, vilket ju är fullt förståeligt. Lagom till gymnasiet hade jag lyckats lära mig läxan, men då hade plötsligt spelreglerna ändrats utan att någon sagt något till mig. Där förväntades man nämligen svara rätt om man kunde.
Men de där skratten ekar väl fortfarande någonstans i innerörat, så god research är VIKTIGT. Det medicinska i boken har jag lagt ner galet mycket tid på, med googlande och ihjältjatning av läkarbekanta, och vi ska inte prata om mina ömmande fötter efter alla promenader runt i Stockholm.
Skämt åsido så tror jag faktiskt på att om man är omsorgsfull och vederhäftig på detaljnivå, och i görligaste mån bara skriver sådant som faktiskt stämmer (men som sagt inte redovisar precis allt som stämmer) så kan man lättare komma undan med de riktigt stora lögnerna. De som utgör själva romanen. Det är väl det som är fiktionens kärna – att ljuga och hitta på, gestalta och leva sig in så övertygande att det hela får liv och blir sant.
Om någon av er befinner sig i Malmö ikväll kan jag rekommendera det här evenemanget. Då skulle man kunna byta ett par ord IRL också :)
Kram!
Micke