I förmiddags lyckades vi få lite sol på näsorna och åtgärda julens matdästa känsla med en lååång (bortåt 15 km) promenad runt Brunnsviken. Kom hem hungriga som vargar, åt lunch och slocknade i varsin soffa. Hann knappt börja på ”Det osynliga barnet” innan hankatten kom och vräkte ut sig på mina lår. Sen var det kört. Sov gott i en och en halv timme. Skönt med jul!
En litterär subgenre som jag är väldigt förtjust i är den där en pojke/ung man är bokens jagberättare och kommer med halvsmälta men ofta fyndiga och ibland sanna iakttagelser, genomskådar världen, eller tror sig åtminstone göra det, krockar med den, och på det hela taget misslyckas med att genomskåda sig själv. Den stilbildande boken i modern tid är väl Salingers ”Räddaren i nöden”, men det finns många andra fina exempel under efterkrigstiden och framåt.
”Skit i traditionerna” av Leif Panduro (1958) hade väl t.ex. aldrig skrivits om det inte vore för att Salinger banat vägen, men i min mening är den ännu mer fantastisk. Huvudpersonen David är mer förvirrad och mer älskvärd än Holden Caulfield. Han rymmer från sin skola några dagar innan examen, dricker sig plakat och fastnar med slipsen i en cigarettautomat, varpå hans familj sätter honom i mentalsjukhus. (I och för sig privat och lyxigt, men ändå.) Där blir han dissekerad samtidigt som han själv dissekerar världen, umgås med de övriga patienterna och då och då kommer hans hopplösa överklassmamma och hälsar på tillsammans med sin korkade men fysiska praktexemplar till älskare. Enormt kul läsning, och vass satir.
Det var Danmark det, Min favorit bland svenska böcker i genren är P.C. Jersilds ”Barnens Ö” (1976). Rent formellt är den visserligen berättad i tredje person, men världen beskådas helt klart genom Reines ögon. Världen är i detta fall 70-talets Stockholm, som skildras vasst av Reine som lurar sin mamma genom att stanna kvar i Stockholm och tillbringa sommaren där, när han egentligen skulle befinna sig på kollot Barnens Ö. Reine våndas inför att komma i puberteten och bli könsmogen och vuxen eftersom alla vuxna uppenbarligen är helt driftsstyra och svagsinta och han har viktigare saker för sig än att åka på kollo denna förmodat sista sommar han får som barn.
”Ett öga rött” (2003) är ett trevligt exempel från senare tid. Hassen Khemiri leker med orden och vänder upp och ner på språket och vi får ett lite annat och säkert välbehövligt perspektiv, nämligen ”blattens” som klär av och genomskådar svennevärlden.
Om nu ”Skit i traditionerna” var något derivativ i förhållande till ”Räddaren i nöden”, kan man definitivt säga det om ”Ett öga rött” i relation till den bok som jag kommer ta upp nu sist. Men trots att Khemiris bok är riktigt bra, så slår den aldrig ”originalet” på fingrarna, eftersom det är en av världens absolut bästa böcker. Åtminstone i min värld. Vilse i bokhyllan frågade tidigare om vilken bok jag önskar att jag skrivit själv och den här är definitivt en av toppkandidaterna. Boken jag talar om är ”Med livet framför sig” (1975) av Romain Gary, skriven under pseudonymen Émile Ajar. Momo (Mohammed) är en liten arabisk pojke som bor i en Parisförort tillsammans med Madame Rosa, en pensionerad prostituerad judinna som överlevt Auschwitz och på äldre dagar skaffar sig någon sorts försörjning genom att ta hand om andra prostituerades oönskade barn. Där Khemiri vänder upp och ner på orden, vänder Gary upp och ner på världen istället. Ord och begrepp ställs på huvudet och får en helt ny betydelse i Momos blick på sig själv och sina omgivningar, det är så man tappar fotfästet ibland, och översättaren måste ha gjort ett hästjobb för att få det hela att funka. (Min franska är inte bra nog – men om något skulle få mig att ta upp det språket igen så är det Gary.) Det är en djupt tragisk och fruktansvärt rolig bok som är genomsyrad av medmänsklighet i all sin krasshet. Skynda till biblioteket! Nu!
Vad jag frågar mig efter den här genomgången är var är alla flickor som genomskådat allt, och deras författare? Det närmsta jag kommit är väl Alan Warners Morvern Callar, men det är ändå inte riktigt samma sak. Hon registrerar mest, och festar upp sin döda pojkväns pengar medan han ruttnar på vinden där hon gömt honom. Har ni några tips på krassa unga kvinnliga huvudpersoner som klär av världen och kanske vänder den över ända? Det hade uppskattats!
Kram!
Micke