Tillbaka från ännu en signeringshelg, den här gången i Göteborg. Jag börjar känna mig lite ångkokt. Ändå har även den här helgen bjudit på många trevliga läsare som trots eventuell julstress stannar till, ler och pratar böcker. Bokhandlarna skakar på huvudet ibland och medger att försäljningen nog inte blir som förra året. Hur är det med er – har ni dragit ned på antalet julklappar i år och beror det på den finanskris som vi ständigt påminns om?

Mellan signeringarna fick jag möjlighet att få mig en pratstund med ännu en fantastisk kollega, nämligen Johan Theorin. Johan har som bekant skrivit två böcker, Skumtimmen och Nattfåk, ovanligt välskrivna deckare och spänningsromaner, från Öland. Nattfåk fick för några veckor sedan ett välförtjänt pris som årets bästa svenska deckare. Inte underligt – Johan blandar klassiska spänningsmoment med kuslig vidskepelse, historiska speglingar och fingertoppskänsla för landskapsskildringar och personer.

Över en kopp kaffe kunde vi titta tillbaka och summera ett något ovanligt samarbetsprojekt som höll oss ordentligt sysselsatta i våras. Månpocket utlyste nämligen en tävling på nätet. Under rubriken ”Ordet är fritt” inbjöds svenska folket att skriva en roman, kapitel för kapitel. Den som ville fick anmäla sig och skriva ett kapitel, där Johan och jag först hade satt en del karaktärer samt miljö. Efter två veckor korades en vinnare genom röstning och slutligt urval av oss båda. Gemensam redigering följde, kapitlet publicerades på nätet – och så var det dags för nästa kapitel.

Otaliga blev de sena söndagskvällar när Johan och jag pratade om bidragen i telefon respektive per mail. Vilket bidrag kunde vi ta, vad kunde ta historien vidare, hur skulle vi få ihop det på slutet, var det över huvud taget möjligt? Samtidigt fick vi goda möjligheter att erinra oss gammal kunskap i klassiska grodor när vi skulle utforma de skrivtips eller hänvisningar som alltid följde efter varje avsnitt.

Vi fick oss ett och annat skratt. När någon skrev om hur en av huvudpersonerna attackerades av salamikorvar i den lilla närbutiken. Eller när någon gick igenom hela alfabetet för att beskriva en bh-storlek. Däremellan suckade vi djupt. När vi tänkte att det vore skönt om historien tog en viss riktning – för att i de utvalda bidragen bara hitta händelsekedjor som pekade åt ett annat håll.

Det blev en bok till slut. Eller en stafettroman. Med titeln “Dimridåer”. Och symptomatiskt för vinnarna var att de fortsatte att skriva, igen och igen och igen, efter det att många andra skribenter slutat lämna bidrag. Därav det återkommande skrivtipset – ge inte upp. Fortsätt och skriv. Slutför det du påbörjat. Endast så kan du bli publicerad.

Jag glömde berätta att vi satt på ett franskt café. Lite symptomatiskt. Johans böcker såldes till Frankrike för några månader sedan, jag fick samma ära i förra veckan. Skumtimmen – kan det bli “L’Heure bleu”? Och Alltid hos dig – kan det bli “Toujours avec toi”? Hur som helst. Vi konstaterade att vi båda behöver repetera skolfranskan.