Hmmm … nattåg är kanske inte fullt så magiskt som jag minns det. Lite för trångt. Men ändå fantasieggande. Vi blev stående i Gävle i två timmar för att folk sprang omkring på spåret. Inte för att jag märkte det, men jag fick höra det efteråt. Se där en historia att spinna vidare på.
Och nu är jag i Norrland. Åsa Larsson country för mig. Där tallbarren lyser röda, där isen veckar sig, där människor går ut till älven för att hämta sitt vatten och där orden kommer som dimmiga pustar ur frusna munnar. Pöh, säger de, om de säger något alls. Fåordighetens land, landet där ingen säger mer än vad som behövs.
Mormor och morfar kom från Sollefteå i Ångermanland, mamma är alltså norrlänning. Men morföräldrarna flyttade till Uppsala när jag var nio år. Sedan dess har det varit glest med Norrlandsbesök. Så allt jag fått veta om Norrland, niporna, älven, laxen, surströmmingen, kaffet med tung betoning på första vokalen, har varit hörsägen.
Uppsala kan jag. Och västkusten, där jag tillbringat samtliga somrar, i Frillesås i norra Halland. Jag vet hur havet ser ut på morgonen, hur segel- eller motorbåtar beter sig i olika vindar, hur musslorna växer mellan stenarna, hur krabborna springer, hur havskräftan smakar när den är nyfångad. Det är dofter och sinnesintryck som jag vet är autentiska. Men när jag kommer till Norrland börjar jag slira på vokalerna. Farföräldrarnas spettkaka vet jag hur den fastnar mellan tänderna. Morföräldrarnas grisfötter är ovana på julbordet.
Men i Åsa Larssons böcker kommer det igen, allt jag fick höra om även om jag inte upplevde det. Tystnaden mellan orden, människor som bara pratade när de hade något att säga, kylan, mörkret på vinten, de ljusa sommarnätterna. Namnen på de riktigt nordliga byarna och sjöarna är som poesi och ändå är det lika mycket Sverige som Stockholm. Här beskrivs människor i enristorra ordalag, här bränner kärleken i smärtsamt korta konstateranden. När jag läser Åsas böcker är jag glad över mitt norrländska arv, glad att ha fått något av detta med mig.
Och ändå. När jag bokpratade i Piteå för några veckor sedan skrattade de högt när jag försökte hänvisa till eventuella norrländska rötter. “Sollefteå? Pöh. Det ligger ju fyrtio miiiiiiil söderut.”
Nästgårds till Stockholm, liksom.
På skrivarskolorna får blivande författare rådet att beskriva det de känner till. De ligger något i det. De dofter, smaker och synintryck jag skaffat mig på plats kan aldrig vara fel. Ändå finns det de som lyckats skapa världar som känns på kornet, utan att skribenten någonsin varit där. Jag tänker på tyske Karl May.
Känner ni till honom? Det gjorde inte jag när jag kom till Tyskland. Liksom hans böcker om indianen Winnetou och hans vite vän, Old Shatterhand. När jag först bekände denna okunskap stirrade tre bankirer oförstående på mig. (Jag arbetade som korrespondent på den tiden.) Böckerna om Winnetou är i Tyskland lika mycket nationalklenod som Pippi Långstrump är hos oss.
Karl May hade mängder med syskon och växte upp i en fattig familj. Han skrev sina böcker bokstavligen i talgdankars ljus och nådde sedermera ära och berömmelse. I hans världar finns cowboys och indianer, salooner och glädjeflickor, nybyggare och ranchägare. Målande beskriver han bergen, öknen, kaktusarna, djurlivet, farmarna, de fallfärdiga städerna …
Men allt detta beskrev han från … tyska delstaten Sachsen. I dessa tyska berg frammanade han sina historier. Och när det blev film av böckerna – det blev det, flera stycken, de är klassiker i Europa – så spelades de in i Jugoslavien. Inte förrän på sin ålders höst kom Karl May till USA. Då hade hans böcker om amerikanernas vilda väst redan varit bästsäljare där och i andra länder under flera år.
Det går alltså att fantisera så att det blir verkligare än verkligeten, går att beskriva något som om man varit där. Men inte är det lätt. Det kräver blind kärlek till det beskrivna. Och förmågan att liksom Alice i Underlandet hoppa ned i okända hål för att hamna i nya världar.
Får nog gå ut i Norrlandsnatten nu och försökta känna hur det känns.