Födelsedagsfirande avklarat, det blev trevligt. Ute och åt en god middag med en handfull vänner och trillade därefter vidare för drinkar med en handfull till. Gårdagen blev stillsam… Idag ska jag på söndagsmiddag till mamma ute på Österlen, om solen värmer på någotsånär via sommarstugan där jag tänkte stalla upp mc:n för vintern. Fast det blir en jäkligt kall sväng… Huh. Brrr. Får bylsa på mig rejält.
Funderade vidare dels på mitt researchinlägg och dels det om Stockholm, om kom på att jag nog ville säga något mer om miljöerna i min roman. Vissa av dem har jag en personlig relation till, andra har jag letat upp, upptäckt eller uppfunnit under arbetets gång. Särskilt viktiga blir ju de miljöer som är någon av huvudkaraktärernas personliga revir. De måste passa och i viss mån återspegla personerna själva. Inte nödvändigtvis med hundraprocentig passform. Man både formas av och formar sin miljö, och det kan naturligtvis ta längre eller kortare tid. Miljöerna kan skava litegrann. Morfar Arvid har bott in sig i sitt hus i mer än tjugofem år, i ett bra förhållande och i ett på det hela taget lyckligt, om än en smula ensamt liv efter sitt avhopp från Stockholms finans- och företagsvärld. Huset på Blockhusudden längst ut på Djurgården sitter som en gammal favoritcardigan i cashmere på honom. Påkostat, av hög kvalitet men kanske lite passé och förbisprunget gammalmodigt. Den yngre Christina får kämpa för att få krogen på Kungsholmen att passa på sina bortskämda Östermalmsaxlar, men biter ihop; den äldre har nästintill vuxit samman med sin restaurang.
På Blåkulla där min huvudperson Jakob bor (eller åtminstone bodde 1997 – jag hoppas faktiskt att han har flyttat sedan dess) bodde under några år i början av åttiotalet en av mina mostrar med familj. Området ligger uppe på Hagalundsberget och består av åtta enorma hus, hundra meter långa och fjorton våningar höga, som byggdes mellan 1969 och 1973. Kolosser, med svenska mått mätt, med mer än 200 lägenheter i varje och blå plåtfasader som skiftar i nyans beroende på vädret. Husen står i par och ett av paren är sedan länge bostadsrättsförening. Det är fascinerande och respektingivande byggnader där de tronar uppe på klippan. De fastnade i minnet och det kändes nästan självklart att placera Jakob där, högt upp med fantastisk utsikt, som den utpräglade betraktare han är (kanske inte så underligt med tanke på att nästintill varje gång han faktiskt agerar så går allt åt helvete) och med sin förkärlek för modernistisk formgivning. Så småningom slog det mig att husen påminner om hans mamma. Stolta, åtminstone på håll när inte sprickorna syns. Resliga och bestämda. Inte direkt sköna kanske, men anslående. Lite kyliga men estetiskt och arkitektoniskt beundrade i sin ungdom. Men med snabbt förfall; man rynkade nog mest på näsan åt dem på 90-talet. Blå som hennes ögon, men inte hans. Jag vet varken vad det säger om Jakobs hjärna eller om min, men det låter som en psykoanalytikers dröm. Innesluten i dubbla livmodrar. Livmödrar?
Jo. Blåkulla. Det verkar vara en bra förening, helt apropå. De har gym och solarium i källaren, gästlägenheter, bra bredbandslina och ordning på ekonomin. Grovtvättstugan, alltså den som används till mattvätt och dylikt, ligger i undre källaren i port 34. Bara så ni vet. Det är fantastiskt hur man kan glömma hälften man ska ha i affären, men komma ihåg sådana omistliga fakta fyra år senare. I mitt researchnit (ja, jag vet – jag är lite knäpp) lyckades jag i alla fall gräva fram planritningarna till de lägenhetstyper som finns i husen och valde en åt Jakob. Varför ljuga när man kan tala sanning?
Den här gången ska jag inte göra misstaget att skriva för mycket så ingen orkar läsa, så jag fortsätter imorgon.
Kram!
Micke