När det gäller Christinas restaurang och lägenheten ovanpå där Jakob växte upp så kändes Kungsholmen mindre litterärt exploaterat än t.ex. Söder och passade dessutom ett annat syfte. Jakob har en motvilja mot Rålambshovsparken som är min egen, om än av andra skäl. Något hemskt skulle ske där, det visste jag. Det var mitt sätt att ge igen på något vis.

Några tonåringar, bl.a. jag, hängde ofta där, badade och drack sprit, på kvällarna och nätterna sommaren 1988. En av oss slog i huvudet när han dök från bryggan, blev omtöcknad och fastnade under den. Så måste det ha hänt. Det tog en liten stund innan vi upptäckte att han var borta. Och vissa dök och letade, men det var kolsvart. Andra ringde efter ambulansen. Räddningsdykarna hittade honom snabbt när de väl kom, men det hela hade tagit för lång tid. Kvällspressen kallade det hela med viss hänsynsfull eufemism för en ”grillfest”, det tror jag inte de skulle gjort idag. Det må vara lite fånigt, men de hemskheter som sker i parken och på Västerbron ovanför är någon sorts hämnd från min sida på en plats jag egentligen tycker mycket om men som i viss mån fördärvats för mig.

Jag kände på mig att restaurangen skulle passa på Hantverkargatan och när jag var där och spanade hittade jag snabbt rätt plats. De boende vid Hantverkargatan 48/Gambrinusgatan 2 måste ha blivit tämligen fundersamma inför den underliga människa som två dagar i sträck klättrade in på gården och sprang i trapporna och tog foton. De misstänkte nog att jag rekade ett intjack, men kan knappast ha blivit särskilt oroliga i och med min uppenbara amatörmässighet.

Därmed föll mycket på plats i och med omgivningarna. Polishuset. Eiraskolan. Kronobergsparken. Christinas begravning skulle hållits i Kungsholms kyrka, men jag upptäckte (research!) att den hade varit stängd för renovering just då, 1997, så det hela fick flyttas till S:t Eriks kapell.

Vad gäller Östermalm och Djurgården så gjorde jag det mer lätt för mig. Familjens lägenhet på Narvavägen på 60-talet visar slående likheter med mina kusiners och deras mammas lägenhet på Banérgatan ett stenkast bort.

Den kanske viktigaste miljön, morfar Arvids hus på Blockhusudden, är huset min farfar och farmor hyrde av Djurgårdsförvaltningen, och det var ju en gediget borgerlig miljö jag ville åt, så varför gå över ån efter vatten? Många andra skådeplatser har jag ju, som ni vid det här laget förstår, måst undersöka och jobba med väldigt mycket, så det var väldigt skönt att ha en central miljö som jag faktiskt kunde utan och innan. Faktum är att ni kanske känner igen det. Farfars och farmors hus på Blockhusudden var med i den där annonskampanjen för en tjugo år sedan. En nattbild, eller det hade de nog fixat i efterhand. Hur som helst mycket dramatisk, med blåsvarta moln och huset i högerkant med lampan tänd i ett av fönstren och ett enormt UFO svävande ovanför trädgården till vänster i bild. Den sedvanliga sloganen.

Det borde varit 1986, möjligen tidigt 1987 någon gång. Jag gick i nian vill jag minnas. Det var lite blandat att en dag upptäcka att halva staden och hela tunnelbanan var tapetserad med ”vårt” hus. Farfar hade inte sagt något, han tänkte väl inte mer på det efter att de varit där och frågat om de fick fotografera. Han fick en platta kaffe för besväret, tror jag. Tolv paket. Och jo, vi metade tillsammans, farfar och jag. Och tjuvrökte under köksfläkten. Men det mesta i boken är påhitt. Nästan allt, jag lovar.

Som bara ytterligare ett exempel på min nördighet finns den här lilla kartan, hoppas ni tycker den är kul!

Kram!
Micke