Ont i fötterna!! Vi åkte upp till Kungsberget idag och testade julklappspjäxorna och motion och frisk luft har jag alltså fått i överflöd. Och ömma fötter, men kul var det!
Det slog mig ju angående diskussionen kring mitt förra inlägg att den där unga kvinnliga rebellhuvudpersonen, hungrig på världen och livet och med genomskådande blick faktiskt finns i högsta grad. Som dissekerar och samtidigt kastar sig huvudstupa in i omtumlande men självdestruktiva upplevelser. Dock är det liiite fusk, ur fiktionshänseende, då författaren och romanfiguren är samma person.
Det tog mig bara tjugo år att upptäcka att den författare som mina kvinnliga kompisar under gymnasietiden läste och rekommenderade, och som fick dem att vilja knarka och pröva på lesbisk kärlek faktiskt var en fantastisk författare. På den tiden rynkade jag bara på näsan, det var uppenbarligen någon form av avancerat tantsnusk de läste. ”Kärlek i Europa“, bara titeln liksom…
Under hösten har jag i slukat i ordning ”Kärlek i Europa”, ”Apelsinmannen” och ”Rapport” och den förstnämnda har nog varit en av de senaste årens roligaste och mest upplyftande läsupplevelser, precis som den sistnämnda varit en av de vidrigaste och mest drabbande (i positiv bemärkelse). Jag fattar precis hur mina tjejbekanta kände det då för tjugo år sedan. Kärlek i Europa blev deras ”Fucking Åmål”, fast rätt mycket vassare… Stenberg beskriver i den boken hur hon som 17-åring med författarambitioner sticker till Paris och Rivieran och lever bohemliv, minst sagt…
Det mest befriande, förutom Birgitta Stenbergs stilistiska precision och flyhänthet, är nog ändå hur hon konsekvent vägrar att framställa sig själv som offer, trots alla vidriga upplevelser (och väldigt många vackra också). I en rätt trist och missbrukad genre, den självbiografiska bekännelseromanen, så framstår hon därigenom som det lysande undantaget. Visserligen är ”Kärlek i Europa” och ”Apelsinmannen” skrivna 30 år efter att händelserna i dem inträffade, vilket kanske skulle kunna skänka en viss distans och kyla i betraktandet per automatik, men ”Rapport” är skriven om och direkt efter en längre period som sprutamfetaminist och även där fattas den där kränktheten och självömkan som kännetecknar många andra författare som blandar in det egna livet i sina texter.
Och med tanke på Kanels ord om eviga kvinnliga rebeller verkar det ju vara så med Stenberg också; hon är bortåt 80 nu, men verkar vara nästan samma livshungriga person fortfarande. Kanske inte så comme-il-faut, eller ens särskilt attraktivt, men väldigt skönt och glädjande.
Har inte den svenska litteraturen f.ö. blivit pryd någonstans, som att den inte riktigt har hämtat sig efter 80-talets AIDS-skräck och nymoralism?
Kram!
Micke