Stockholm skimrar för mig. Snötäckt eller sommaröde, det spelar ingen roll. Det beror naturligtvis på att jag aldrig haft min vardag i stan. Min mamma flyttade från Uppsala till Österlen med mig när jag var knappt sex år gammal. Det var ljuset, påstår hon. Hon är konstnär, så hon borde veta. Min pappa har däremot bott i Stockholm under större delen av mitt liv, så för mig doftar Stockholm skollov och frihet. Kinapuffar och sommarjobb. Schack och lite hasch.
Han flyttade runt en del under min uppväxt, som ju stockholmare gör, så jag fick bekanta mig med olika delar av stan. Vasastan när jag var riktigt liten. Sedan Söder, Timmermansgatan och Högbergsgatan, när jag var i mottaglig ålder, vilket gjort mig till hammarbyare. (Min huvudperson Jakob är visserligen AIK:are, men han har ju faktiskt långt större bekymmer än så.) Villa i Stuvsta. Kammakargatan ovanför Norra Bantorget. Vanadisplan. Skeppargatan norr om Valhallavägen. Nu bor han invid Norra Real.
På påsklovet i sexan, när jag var tolv, fick jag för mig att jag skulle utforska stan. Ta reda på hur den satt ihop. Innan dess bestod Stockholm för mig av isolerade öar förbundna av tunnelbanan. Man gick ner vid Mariatorget och kom upp vid Karlaplan, men det hade lika gärna kunnat vara olika världar. Det är det nog för många. Jag tillbringade lovveckan med att gå. Överallt. Som Jakob gör. Jag hade SL:s påsklovskort på fickan och när jag till slut tröttnade var det bara att hitta närmsta busshållplats eller t-banestation och ta sig hem. Om man samlade burkar på vägen kunde man få ihop till en hamburgare och på så vis förlänga utflykten.
Jag minns nu inte motivet bakom detta beslut, men jag tog staden i besittning. Glädjen i att upptäcka, att klara sig själv. Ett visst mått av kontrollbehov, säkert, om jag känner mig själv rätt … Jag är glad över att ha fått vara barn under en mindre ängslig tid, med en mindre ängslig föräldrageneration. Hur många medelklassungar idag får driva omkring obevakade på Stockholms gator? Jag tvivlar på att det tidiga åttiotalet var vare sig mer eller mindre farligt i det hänseendet än det sena nollnolltalet. Nu finns det ju dessutom ”trygghetskameror”, gudbevars.
Sedan dess är Stockholm min stad, på ett fantastiskt frivolt sätt. Vi ses med jämna mellanrum, i glädje och utan krav. Vi har inte tröttnat på trettio år. Attraktionen består och elektriciteten. Jag har aldrig tvingats åka till jobbet i en proppfull tunnelbana klockan kvart över sju en regnkall novembermorgon. Vardagsbestyren och gnisslet lämnar jag med glädje åt de trogna stockholmarna. Några dagar, en vecka stannar jag. Sedan åker jag tillbaks till Malmö som jag delar mina egna regnkalla novembermorgnar med. Hem.
Vid sidan av allt det övriga jag velat förmedla i min debutroman, om människors tystnad och dumhet och värme och allt vad det är, så hoppas jag att jag även har kunnat teckna Jakobs och Christinas Stockholm så att skimret i min ansvarslösa förälskelse lyser igenom en smula. Så att de som inte känner staden så väl kanske blir lockade av den och, inte minst, så att Stockholmarna själva kan höja blicken när de kommer upp ur tunnelbanan, låta slöjorna falla av hemmablindheten och (åter)upptäcka sin stads mångfald och skönhet. I mångt och mycket är det ju en väldigt tragisk historia men jag har åtminstone försökt, för att parafrasera Christinas favorit Françoise Sagan, att ge mina karaktärer en Jaguar snarare än en buss att sörja i.
Kulturhuset ikväll. Nu måste jag hitta ett bra och lagom långt avsnitt att läsa.
Kram!
Micke