Angående den uppkomna diskussionen vill jag nog inte hävda att litteraturen blivit nymoralistisk, det är att säga för mycket, men nog kanske att man undviker sex (och kanske även andra njutningar?). Nina F påpekade att det kanske är kopplat till den ökande feministiska medvetenheten, och det tror jag nog hon har rätt i. Yngre manliga författare kanske undviker ämnet pga att inte riskera att bli stämplade som gubbsjuka, eller objektifierande eller vad det nu vara månde. De äldre som inte ”lärt sig” att undvika det, blir ju det… Ulf Lundell etc.
Men kvinnliga författare då? Just den ökande feministiska medvetenheten borde väl tillåta dessa att ta upp ämnet? Som Annika K tog upp så handlar det ofta om ett ältande av alla problem istället. Leda eller, än värre, äckel inför det kroppsliga uttrycks ju ganska ofta. Ibland även avarter, övergrepp, våldtäkt. Vore synd om det bara skulle vara sånt. Här känns det som det finns en skillnad mellan 60/70-talsfeminismen och 90/00-talets. (Apropå det, den här debatten efter Jessica Zandéns och Cecilia vad hon nu hettes debattartikel i våras, först extremt hatiskt bemötande i en kort vecka, och därefter absolut tystnad. Må vara hänt att de uttryckte sig tillspetsat provokativt, men de tog i alla fall upp ämnet offentligt – ska man inte våga göra det?)
Lust och glädje och längtan, vem ska gestalta det i litteraturen? Lekfullheten – just Nina! – var är den? Nu har jag naturligtvis inte en särskilt fullständig överblick, tvärtom, men det enda exempel jag på rak arm kommer på från senare tid är Agneta Pleijels vackra ”En vinter i Stockholm”. Där gavs erotiken åtminstone plats i fiktionen i motsvarande grad till den roll den spelar i verkligheten… Om man försöker skriva i en realistisk eller naturalistisk tradition så kanske det kan vara eftersträvansvärt? Att kanske inte sikta in sig på det renodlat erotiska men åtminstone ge erotiken vederbörligt utrymme, liksom… (Det är till och med uppfriskande att läsa Houellebecq, trots att han å sin sida måhända tjatar ut ämnet…)
Var apropå ämnet på Hjertén, Grünewald och Engströmutställningen på Liljewalchs igår. Fantastiskt upplyftande – finns ni i Stockholmstrakten så missa inte, den håller på till 11 januari. Rent allmänt gillade jag paret H&G mer än Leander Engström just för båda deras lekfullhet. Engström framstod som mer bunden till sina läromästare (läs cézanne) och något humorfri i jämförelse. Mer konventionell i sitt ifrågasättande av konventionerna, liksom … Detta målarpar var knappast sexfixerade i sin tematik och sina motiv men undvek heller inte ämnet – då och då dyker det upp målningar med uppenbart erotiska antydningar, ibland mer än antydningar. Det ”grövsta” och roligaste exemplet var Hjerténs ”Så har vi det hemma hos oss”, en liten målning där hennes make och (nog) hon själv är inbegripna i ett samlag framför spisen bland en mängd fullt påklädda gäster. Förmodligen någon sorts ironisk kommentar till samtida smutskastning av paret… Lekfullt! Grünewalds ”Othello” är också läcker: svart på vitt omgivet av rött.
Kram!
Micke (tillfälligt sexfixerad)