Dan före dan före dopparedan, och jag antar att vi alla rör oss lite snabbare. Eller också har jag fel och det där med julstress är ännu en myt. Kanske har flera av er köpt eventuella klappar för ett bra tag sedan och haft tid att lyssna på en vacker julkonsert under de senaste dagarna.
Själv avslutade jag dagen med att koka kola efter det recept som min mormor följde och sedan min mamma efter det. Jag vet, det finns mikroknäck som går på tio minuter, men den här är helt ljuvlig. Jag undrar också om inte kola och knäck faktiskt måste koka länge och stilla för att bli just så seg och smakrik som den ska vara. Vissa saker går det inte att snabba på om resultatet ska bli det önskade.
Om du har bråttom, så gå långsamt, lyder ett kinesiskt ordspråk. Mycket klokt.
Underligt är det hur minnena kommer så fort jag börjar blanda ingredienserna. Länge sedan förgångna jular blir plötsligt levande igen, hur jag som sjuåring fick sleva upp det som fanns kvar i grytan tillsammans med min syster, hur jag som elvaåring skar kolan i nästan lika stora delar, hur jag fortfarande som femtonåring alltid åt upp kanterna. Jul är en minnenas högtid och jag tror ingen av oss kommer ifrån det där, hur mycket vi än förenklar och rationaliserar.
Jag kommer också att tänka på olika julskildringar. Vem minns inte Fanny och Alexander, denna överdådiga julfest, så riklig och välsmakande som bara Bergman kunde skapa när han ville. I “Busters öron” har jag beskrivit en annorlunda jul där något går illa trots, eller kanske på grund av, för högt ställda förväntningar.
En julskildring jag aldrig har glömt är Astrid Lindgrens bok om Kajsa Kavat.
Ni minns historien. Kajsa som har lämnats som liten baby utanför mormors trapp, mormor som tar hand om denna lilla kavata flicka, mormor som bryter benet lagom till jul och inser att det inte går att ordna jul ihop, Kajsa som protesterar. Skulle inte mormor och hon fira jul tillsammans som alltid? Kajsa, som sedan bakar och säljer polkagrisar på torget, bara accepterar femöringar som betalning och sedan får gå till leksaksaffären med en lapp och sitta och vänta medan hennes julklapp slås in.
Just det. En blunddocka som hon och mormor tittat ut för länge sedan.
Kajsa säljer alltså polkagrisar, städar med lite hjälp från grannarna och lagar julmat däremellan. Hur gammal kan hon ha varit? Inte ens tio, tror jag. Och mot slutet sitter hon och mormor och beundrar sina klappar, Kajsa sin docka, mormor sina vantar, medan det sakta börjar snöa utanför fönstret.
Den historien har allt som en fantastisk historia ska ha. Dramatik, sorg, ovisshet, vändpunkter, hopp, försoning och till sist ett klingande slutackord i dur. Trots att berättelsens ram egentligen är vemodig. Kajsa är ett barn som lämnats på en trapp av sina föräldrar. Något som hon dock vägrar att nedslås av.
Först på senare år lärde jag mig mer om Astrid Lindgrens liv och förstod att hon fick lämna bort en son som föddes när Astrid var mycket ung. Sonen flyttade sedermera hem till Astrid, men han var utackorderad under många år. Möjligen är det därför som hennes böcker är så fulla av utsatta barn – Mio, min Mio, som jag nämnt tidigare, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta och så just Kajsa Kavat. Ändå alltid denna glädje och underfundiga humor mitt i det svåra. Som om Astrid levde så som Tage Danielsson formulerade det, genom att “inse världens lidande med glädje i behåll”.
Tage Danielsson bjöd förresten min mamma på vårbal i Uppsala en gång i tiden. Hon tackade nej. Han var för tråkig. Så mamma gick med min pappa i stället.
Apropå humor. Och det var ofta pappa som fick veckla in våra kolor i papper.
Så ta er tid med kolakokandet. Det blir mitt råd för morgondagen :-)