Min mamma hävdar med bestämdhet att jag lärde mig läsa när jag var tre och ett halvt. Och hon berättar det gärna för alla som orkar lyssna, och spär ofta på med några av mina andra bedrifter som Wunderkind (jag tror det är nåt judiskt), särskilt nu när hon fått en författare till son. Jag tror inte riktigt på henne, men hon ljuger i alla fall tillräckligt bra för att tro på det själv, och jag skulle naturligtvis aldrig antyda att det är självbedrägeri. Hursomhelst var det tidigt. Och sen var det kört. Fortsättningen av myten påminner om tjuren Ferdinand. Det väckte efter hand viss oro att jag mest satt inne och läste, men när mamma frågade om jag inte skulle ut och leka med de andra pojkarna och få lite frisk luft så lär jag ha svarat: ”Man kan öppna ett fönster.”
När jag så småningom började läsa ”riktiga” böcker handlade det ofta om fantasy. Narniaböckerna, Edith Nesbitt och sånt. Och sedan science fiction. Eller Skiense Fiktion tills någon rättade mig, förmodligen den lärare som hade hand om biblioteket på låg- och mellanstadieskolan i Smedstorp. De två första SF-böcker jag lånade där var Heinleins ”Egen rymddräkt finnes” och Alfred Besters ”Tigermannen”, det minns jag fortfarande – det var en uppenbarelse. De mer verklighetsnära barn- och ungdomsböckerna, skolskildringar osv tråkade då ut mig rejält. Och ”Puss” och ”Kram”-åldern hade inte riktigt infunnit sig än. Lite lustigt egentligen att jag som är uppfödd på fantasy och SF (och fortfarande får återfall med jämna mellanrum) väljer att själv skriva ett relationsdrama mellan en son och hans döda mor, låt vara med ett rejält spänningsmoment inkastat, men med en klart realistisk och vardagsnära ambition. Nåt gick uppenbarligen snett nånstans.
Men som sagt, ibland får jag återfall och vill ha storslagna och tjocka historier om makt, kultur, lojalitet och svek i världar väldigt väldigt väldigt långt bort.
Ponera följande synopsis:
I ett mytiskt rike, vi kan kalla det Syamhe, på en planet långt bort för länge länge sedan fanns en vis och älskad kejsare vid namn Bhamirand. Kejsaren är gammal, han har suttit på tronen alltsedan han var nitton år, när han motvilligt och av ödets nyck kastades in i sitt ämbete då hans storebror Ananda, den förre kejsaren, mördades under mystiska omständigheter. Till en början var det besvärligt för honom och han hölls i tukt och förmaning av sina farbröder.
Så småningom växer han in i rollen, känner sin plikt och sitt ansvar, och gör sitt bästa för att styra på ett rättrådigt och ödmjukt sätt. Han gifter sig med sin älskade hustru (och kusindotter) Sirkit. Hans folk får det bättre och han delar med sig av landets rikedomar, vilket gör honom till en älskad och högaktad regent. Paret får barn, tre döttrar och en son. Så småningom ser vissa honom som nästintill en gud, vilket smickrar honom, så han låter dem hållas, och hela landet har länge kallat honom ”Far”. Naturligtvis har han gjort misstag ibland men han har alltid verkat för hela rikets bästa, hög som låg. Därför är det förbjudet att offentligt säga något ont om honom eller hans familj, en smädelse mot honom skulle vara en smädelse mot hela riket. De som gör det kastas i fängelsehålorna, men det är väldigt få, och något man får stå ut med för rikets morals skull.
Nu är han över 80, hans storasyster har just avlidit, vilket fått honom att till slut inse att han inte är odödlig och börja bekymra sig över vilket av hans barn, om något, som ska efterträda honom. Samtidigt har riket kastats in i oroligheter. Den församling som styr riket, riksrådet, är djupt splittrad. I riksrådet framkastas och debatteras alla nya idéer om vad som behöver göras i riket och kejsaren lyssnar. Formellt är kejsaren enbart ”rikets rådgivare”, men kejsarens råd är lag i de frågor han väljer att uttrycka en uppfattning. Riksrådet är splittrat i två grupperingar: de gula och de röda. De röda är främst folk från landsbygden och de gula stadsbor och adel. De röda är flest, men deras karismatiske ledare Thaksin har gått i exil efter att ha dömts för att ha berikat sig under sin tid som riksrådets talman.
De gula menar att det vore bättre om kejsaren utnämnde rådsmedlemmarna i riksrådet själv, istället för att de som nu röstas fram vid allmänna val. Då riskerar man just att det blir såna som berikar sig som röstas fram. Dessutom har de röda och de som röstar på dem ofta inte gått tillräckligt länge i skola för att förstå sig på de viktiga frågor som avhandlas i rådet, och då blir det mest dumt prat och käbbel istället för arbete, menar de gula.
Både de gula och röda älskar kejsaren djupt, men de gula anklagar de röda för att inte älska kejsaren riktigt lika mycket som dem, för i så fall hade de ju låtit kejsaren utnämna rådsmedlemmarna. Efter att Thaksin flytt undan sitt straff ockuperar arga gula rådshuset och röda och gula slåss på gatorna. Och kejsar Bhamirand vet inte vad han ska göra. Stödjer han de röda tappar han i makt och sviker sina närmast allierade, stödjer han de gula fördömer han samtidigt den populäre Thaksin och löper risken att de röda, som ändå är flest, glömmer sin kärlek och vänder sig emot honom. Samtidigt visar hans hustru, drottning Sirkit, offentligt att hon stöder de gula.
Kejsarparets enda son och kronprins heter Vajiralongkorn och vållar Bhamirand stora bekymmer. Han är impopulär hos folket, ses som dolsk och något av en vällusting. Till och med anklagelser om gangsterverksamhet har kommit till kejsarens öron på omvägar från källarhålorna.
De har även tre döttrar. Den populäraste är mellandottern Sirindhorn, folkets ”änglaprinsessa”, för så kallas hon. Det är hon som åker runt och möter massorna, talar till folket och idkar välgörenhet, nu när han själv inte orkar så ofta. Och han vet att de flesta i tysthet långt hellre hade sett henne som kommande regent än den underlige Vajiralongkorn. Naturligtvis skulle han kunna utse henne till efterträdare, han kan göra vad han vill, men man har ju manlig tronföljd, det har man haft under hela den senaste dynastin, Chakri.
Den dotter Bhamirand älskar mest är den intellektuella, mer tillbakadragna Chulabhorn, yngst av döttrarna och välrenommerad alkemist som vigt sitt liv åt vetenskapen, snarare än politiken. Det var det han själv ville i sin ungdom.
Den tredje är Bhamirands stora besvikelse den förskjutna, men sedermera förlåtna, äldsta dottern Ubol Ratana, som skickades att studera i ett främmande land och därefter vägrade att komma hem eftersom hon förälskat sig i en skolkamrat. En utlänning, och ofrälse dessutom! Hon fråntogs sin prinsesstitel. Tjugofem år senare, efter skilsmässa, hade hon återvänt till Syamhe, upptagits i hovet igen men inte åter fått sitt prinsesskap. Henne vet Bhamirand inte var han har och hon har varit än mer outgrundlig sedan en av hennes söner dött i en naturkatastrof som några år tidigare drabbat riket.
Mitt i oroligheterna sitter Bhamirand och bekymrar sig över sin egen, sina barns och landets framtid. Och nu kommer det bästa: En gammal profetia säger (och Syamherna är begivna på sådant) att Chakri-dynastin skall vara Syamhes regenter och härskare i nio led. Skulle det bli en tionde Chakri så kommer det sluta i en fruktansvärd tragedi för landet. Och Bhamirand är Chakri-dynastins nionde kejsare och det finns långt fler än bara Bhamirand som bekymrar sig över detta, intrigerar och planerar.
Alltså bara smaka på namnen! Och castingen! Vilken saga, vilken såpa! Palatsintriger! Politiskt rävspel. Extra allt! Magi och öde.
Tyvärr har jag inte kommit på det här själv … Och inte är det fantasy heller …
Vad var det Tage Danielsson skrev? “Denna bok tillägnas farbror Kungen som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland.”
Byt ut kejsar Bhamirand mot kung Bhumibol, alkemi mot kemi och Syamhe mot Thailand så stämmer allt annat. Verkligen. På riktigt. Jag satt hela fredagen på tidningen Tempus där jag vickar ibland och översatte en lång artikel från The Economist som handlar om bakgrunden till oroligheterna i Thailand. Blev heltänd på artikeln och googlade loss. (Hm. Jag får nog ta upp min hopplösa researchnördighet i ett senare blogginlägg.)
Fan, nu blev jag sådär överambitiös med mitt blogginlägg, det var väl det jag visste skulle hända. Klockan är snart fem på morgonen, jag får ingen sömn och ingen kommer ändå orka läsa allt det här. :(
Kram!
Micke