Antar att fler med mig kommer att titta på SVT:s serie om Selma Lagerlöf i kväll. Julen är av förklarliga skäl familjesagornas tid, och även om inte serien om Selma kommer att spänna över flera generationer är det, får man förmoda, ett tidsdokument. Samt en möjlighet att bättre lära känna en av Sveriges främsta författare.
Men jag har funderat över det här med familjesagor under juldagarna. Ja, det var Buddenbrooks jag skrev om i mitt förra inlägg. Thomas Mann skrev romanen om de tre generationerna Buddenbrooks under åren 1897 – 1900. Första upplagan låg på blygsamma 1 000, och år 1918 hade 100 000 sålts. Inte förrän år 1929, när Thomas Mann fick Nobelpriset, tog försäljningen fart. Hittills sex miljoner sålda böcker över hela världen.
Och vad Selma är för oss svenskar är filmatiseringen av Buddenbrooks i Tyskland. 150 miljoner kr spenderas för att få till ett flödande drama med några av Tysklands bästa skådespelare, däribland Armin Mueller-Stahl och Iris Berben. Det är inte första gången Buddenbrooks filmatiseras, men den här gången lär ska bli något alldeles extra.
Filmen kommer också att sändas i tysk teve som serie senare. Snälla svensk teve, köp serien!!! Tyska serier och teve-filmer håller nästan alltid mycket bra kvalitet.
Tyska familjesagor kretsar ofta och inte oväntat kring de båda världskrigen, särskilt det andra. Walter Kempowskis Deutsche Chronik omfattar nio band, dock sinsemellan fristående. Uns geht’s ja noch gut är väl den mest kända av banden.
En annan tyskspråkig författare som rönt framgång i genren är Arno Geiger med sin Es geht uns gut, som berättar historien om en familjs öden i Wien under tre generationer. Julia Francks prisbelönta Die Mittagsfrau skildrar två systrar och deras familjers öden före, under och efter kriget.
Den mest omfattande släktroman jag kan komma ihåg är Alex Haleys Roots. Den spänner om jag minns rätt över sju generationer och startar år 1767 i Gambia, med anfadern Kunta Kinte, som förs till slav till USA. Carsten Jensens Vi, de drunknade, spänner över fyra generationer sjömansliv.
Jag undrar om vi inte kommer att se fler familjekrönikor under de kommande åren. I tider av ekonomisk kris, accelererande teknisk utveckling och sekularisering ökar behovet av att känna till sin historia. Den som vet mer om varifrån hon kommer känner sig, tror jag, delaktig i något större. Kunskapen om vad som varit gör det lättare att blicka framåt och ta tag i sin egen situation.
Vad säger ni? Läser ni gärna romaner som spänner över flera generationer? Skulle ni läsa fler om det fanns fler?