På ett hotell i Åre står Janne Schaffer och spelar gitarr. Ni vet vem han är, en mycket skicklig musiker, har turnerat med en hel del storheter. Den här gången spelar han låtar från en god vän som han arbetade med en gång i tiden. Ted Gärdestad.
Mellan de tedska låtarna berättar Schaffer en och annan anekdot om Ted och deras musikerliv tillsammans. Här bestämde vi att vi skulle dämpa gitarrerna, köra lite så och så (demonstration) och sedan blev det den här låten. Här ringde Lennart Hyland och vi fick kasta oss till tevehuset och Hyland presenterade mig som Hasse Schaffer och Ted kallade mig för Hasse i två år.
Och så efter ett tag, mot slutet av en glad historia. Ted var en glad kille. Mycket humor. Det är så lätt att glömma bort det.
Ted Gärdestad. Beåvad, glad utåt, framgångsrik, men kämpande med svarta demoner bakom kulisserna. Självmordet. Och så dessa låtar, skenbart enkla säger några, ändå spelas de fortfarande, om och om igen. Som om Ted Gärdestads personlighet, illusionen och verkligheten, kommit att bli ett med musiken. Som om den påminner oss om att ingenting är vad det ser ut att vara.
Och jag hör i Janne Schaffers ord en oändlig saknad efter en god vän och skicklig kollega. Och jag tänker igen på hur viktigt det är att tala om för människor - nu, när de finns omkring oss – att vi tycker om dem. Eller rentav älskar dem.
Det är av någon anledning svårt att berätta för människor, bara så, hur mycket de betyder för oss. Tänk om jag uppfattas som underlig? Tänk om jag, hemska tanke, skulle bli avvisad?
Det finns en underlig tanke i att den som älskar någon och talar om det nästan ska skämmas för det, kanske uppfattas som svag. Att älska någon annan och inte älskas lika mycket tillbaka kan till och med uppfattas som något mindervärdigt. Är inte det dumt? Jag menar, kan det finnas något finare att få höra att du, jag tycker om dig, rentav älskar dig? Kan det vara fel att säga att du, du är en oerhört viktig person i mitt liv. Jag vill gärna vara med dig. Oavsett vad den andre eller andra svarar är väl sådana ord något av de vackraste som finns?
Jag hoppas att 2009 blir ett år där vi vågar säga till dem vi tycker om att … precis, jag tycker om dig. Älskar dig. Ta det som en kravlös gåva. För vi vet faktiskt inte vad som händer i morgon. Om tillfället återkommer. Och ja, jag vet, det har sagts förr, men ändå. När vi sitter där om ett antal år och drar koftan tätare omkring oss, vad är det vi ångrar då? Det fina vi sa? Eller det vi inte sa?
Eller, med Ted Gärdestads ord. “…så länge vi älskar”
Ha en riktigt fin nyårsafton!! Och ha ett riktigt fint 2009!!!
Jag har förresten precis fått veta att jag fått en extra bloggdag i morgon. Kanske hörs vi då. Om inte, tack för den här tiden! Det har varit väldigt, väldigt trevligt. Tack för alla intressanta, uppmuntrande och kloka kommentarer. Väl mött, här eller någon annanstans.
Kramar och allt gott!
Maria