Några timmar kvar innan jag tar nattåg upp till Åre för ett par dagars vistelse. Ja, nattåg. En del av er kanske åker det oftare men jag har inte åkt nattåg på många år. Jag riktigt längtar, trots att jag inte vet vad som väntar mig. Kanske är det inte så fantasieggande som jag minns det.
Men det är något visst med tåg och tågresande. Ta bara stationerna. Att sitta där och iaktta människor är som att vara innesluten i ett litet miniuniversum. Människor som möts, människor som skiljs åt, snabba leenden, vinkande händer. Ibland fantastiskt vacker arkitektur. Det blir av någon anledning aldrig riktigt detsamma på flygplatser. Kanske för att det inte går att stå på en perrong och vinka åt någon som åker bort tills personen ifråga inte längre syns genom fönstret.
Och järnvägsräls är fascinerande. Spår som löper parallellt och ständigt följs åt. Dock utan att mötas.
Som ung tågluffade jag flera somrar i rad. Tillbringade många timmar, dagar och nätter på överfyllda och varma tåg i södra Europa, frös i London, sov på väg hem över Danmark. Stack ut lite småpengar genom fönstret när jag kommit till gränsen, tillsammans med en lapp med hemtelefonnumret. Var snäll och ring och säg att Maria kommer hem nu. Vilket betydde att vederbörande gick till närmaste telefonautomat för att uträtta det begärda. Det fungerade alltid.
Och tänk vilka härliga skildringar tåget har givit upphov till. Jag tycker fortfarande att Agatha Christies Mordet på Orientexpressen är klassisk tåglitteratur. Annars kommer jag att tänka på alla dessa ryska romaner, där huvudpersonerna fryser i vagnar som knappt är uppvärmda medan flingorna singlar ned utanför fönstret. De huttrar i sina kläder, värmer stelfrusna fingrar på en kopp te, dricker snabbt för att vätskan inte ska kallna. Utanför på perrongen står stelfrusna kontrollörer och byarna som passeras, om tåget nu äntligen får köra vidare, är som kulisser i en frusen fantasi.
Anna Karenina frös på stationer i Ryssland, Sofi i Sofis val i Polen, båda förtvivlade, båda sökande något de inte kunde hitta. I Julia Francks Die Mittagsfrau, som jag nämnde i mitt förra inlägg, lämnas en pojke ensam kvar på en station med en adresslapp runt halsen. Eller ta våra egna, svenska utvandrare, som skrapade möglet av brödet på amerikanska tåg, på väg mot fetare åkrar. För att inte tala om alla fasansfulla skildringar av fångtransporter under det andra världskriget.
Jag minns också en hel del tågskildringar på film. I Midnight Express skenar ett diesellok i väg och de fångar som transporteras med tåget lyckas rymma. Och en god vän påminde mig nyligen om filmen Big fish, där en station förvandlas till en balsal och alla människor börjar dansa vals. Vilken vacker vision. Jag hoppas det händer när jag kommer till stationen i kväll.