Så var jag tillbaka igen efter två dagar i Göteborg, med signeringar och så då medverkan hos Carin 21.30. Jag fick några uppmuntrande tillrop i en läsedagbok (tack!), vilket nu får mig att skriva lite mer om detta ämne. Vi var ju tre stycken som medverkade i diskussionen och på de fem minuter jag hade fick jag långt ifrån allt sagt som jag hade velat. Övriga deltagare var för övrigt David Batra och Tomas Böhm.
Hämnd, ja. Jag var nog inbjuden för att som en Nemesis, hämndens gudinna, förklara varför jag så gärna använder hämnd i mina böcker. Jag förklarade att en hämnd innebär en vändpunkt och att nästan alla goda böcker behöver vändpunkter för att det ska bli intressant. Därtill sa jag att hämnden ofta är förutsättningen för en senare försoning. Samt att jag tror att vi alla försökter förlåta så gott vi kan i våra liv men att vi trycker ned en del aggressioner som det är skönt att få leva ut, åtminstone i bokform.
Hamlet bygger på hämnd, nämndes i programmet. Så sant. Hade Hamlet förlåtit sin farbror hade det dramat slutat på sidan tre, vilket hade varit synd. Och vem kommer inte ihåg “En hondjävuls liv och lustar”, där den försmådda hemmafrun tar en gruvlig hämnd på sin otrogne man och hans älskarinna, som för övrigt råkar vara författare. Härligt.
För att inte tala om en av min ungdoms stora läsupplevelser, nämligen Greven av Monte Cristo. En historia om en ung och oskyldig sjöman som förråds av tre män och skickas till det fruktansvärda fängelset If, där han tillbringar flera år innan han slutligen lyckas rymma. Rik efter att ha funnit den skatt som hans medfånge berättat om hämnas han på sina angivare. Jag tror det är få av oss som inte förstår honom.
Trots att vi i verkliga livet beundrar Nelson Mandela, som med värdighet satt av sina år i fängelse och var, som jag uppfattar det, beredd att förlåta när han väl släpptes fri.
Hämnd i form av blodshämnd, vendettor eller förföljelse är svår att försvara. Med det jag kallar “vardagshämnd” är det en annan sak. Ibland kan en liten hämnd innebära att vi markerar att nu får det vara nog. I “Kleopatras kam” finns en scen där en kvinna blir uppsagd av sin chef på ett mycket förnedrande sätt. Plötsligt klarar hon inte av att vara snäll längre. Hon tar en sax och gör något med den som man inte bör göra.
Ibland när jag läser upp det stycket under en bokkväll brukar jag förstulet iaktta publiken. Och varje gång går det liksom en vällustig njutning genom stolsraderna när saxen kommer till användning. Jag ser hur vissa personer i andanom identifierar sig med, och förstår, min karaktär. Desto bättre att de läser om det. Och slipper göra det i verkliga livet.
Jag minns också en fin film där Ingrid Bergman spelar en blid nunna som försöker lära ett mobbat barn att vända andra kinden till. “Jag gjorde det”, säger pojken. “Men då slog de mig på den kinden också.” Varpå Ingrid Bergman tar pojken till ett undanskymt rum och lär honom att boxas. För att sedan stå bakom en av klostrets pelare för att heja på honom när han ger igen.
Inte svårt att känna sympati för.
Jag roade mig också med att leta reda på några ordspråk om hämnd. “Hämnd är en rätt som bör serveras kall”, den hade jag hört. “Ingen hämnd är så fullkomlig som förlåtelsen”, gav mig en tankeställare. Och gapskrattade gjorde jag när jag läste att “Liten hämnd är också hämnd sa bonden, spottade på grannens gris.” Och så förstås det där med att hämnden är ljuv.
Så det är med hämnden som med så mycket annat. Vi har våra illusioner om hur det ska vara och i verkligheten ser det ut på ett annat sätt. Hämnd i böcker tror jag behövs. Hämnd i det verkliga livet ska vi säkert vara försiktiga med. Men vardagshämnder, i betydelsen att sätta gränser, behöver vi nog alla ta till. Då och då.