Härligt att läsa responsen på inlägget kring kvinnliga skribenters situation genom tiderna. Det fick mig att fundera på det här med excentricitet. Att våga vara annorlunda och att gå sin egen väg, utan att bry sig om människors kommentarer eller huvudskakningar. Flera av de kvinnliga skribenter som verkat under betydligt svårare förhållanden än de som råder i dag fick ta till okonventionella metoder eller sätt att leva för att genomföra det de föresatt sig.
För det fordras mod.
Det är så lätt att säga att jag skulle gärna göra det där om inte om vore. Om det inte vore så svårt just nu, om inte situationen vore som den vore, om inte den och den tyckte så och så. Att våga göra något stick i stäv med det gängse accepterade kräver styrka. Och de kvinnor som vågade leva okonventionellt för hundra år sedan måtte ha haft övermåttan av det. Män med, för den delen. Inte undra på att en del bröts ned på vägen.
Jag tänker till exempel på fransyskan Colette, känd inte bara som författare utan också som journalist, skådespelerska, dansare och strippa. Som tjugoåring gifte hon sig med en dubbelt så gammal man, vid trettiotre års ålder skiljer hon sig, och sedan lever hon ett liv såväl inom kulturetablissemanget som på nattklubbar eller obskyra lokaler. Hon arbetar hårt, skriver, älskar och skriver om kärlek. Och något som alltid fascinerat mig är att Colettes mamma accepterade sin dotters beteende i början av 1900-talet. Kanske räckte det för att våga.
Simone de Beauvoir har för övrigt kallat Colette för Frankrikes enda riktigt stora författare. Året var 1948.
En annan som vågade var Tania Blixen, som reste till Afrika för att fly ett småskuret hemmaliv och bygga upp en ny existens på en kaffefarm. “Varje människa har rätt att själv forma sitt öde, oberoende av lagar som andra har satt upp”, skrev hon på ett tidigt stadium. Hennes afrikanska liv slutade med konkurs, skilsmässa och en bruten kärleksaffär. Först då, när hon förlorat allt, blev hon en stor konstnär, skrev en kvinnlig kollega.
Att våga är viktigt. Men hur mycket kan vi kasta oss ut i det där äventyret som lockar bara för att vi vill? Om vi vet att vi därigenom kanske gör det svårare för människor i vår omedelbara närhet? Jag tror att det är något vi alla brottas med. Vi kan beundra människor som vågar allt och lite till – kanske är det därför vi går på cirkus och tittar på människor som går på lina utan skyddsnät.
Och de flesta av oss har säkert sätt filmen “Out of Africa” om vi inte har läst boken. Men skulle vi själva ha flyttat till en kaffefarm i Afrika kring 1910, 20? Och vad skulle vi ha sagt om väninnan som gjorde det? Jag vill gärna tro att jag skulle ha åkt. Eller uppmuntrat vännen eller väninnan. Men vet jag det? Naturligtvis inte.
Och som med allt annat kan vi säkert uppskatta om någon är lite excentrisk – men inom vissa gränser. George Sand, synonym för Aurore Dupin, gjorde allt som en kvinna inte borde göra under mitten av 1800-talet. Hon tog sig en manlig pseudonym för att publicera det hon ville, hon skrev åtta timmar per dygn, ofta under natten, under ständigt kaffedrickande och tobaksrökande. Hennes förhållande kraschade och hon blev egentlien aldrig lycklig i kärleken. Kompositören Franz Liszt lär ha sagt att hon var svårare att trösta än alla andra.
Låter inte så lockande. Eller ändå och trots allt?
Var och en av oss kan nog bara leva så konventionellt eller okonventionellt som vi finner försvarbart. Illa mår vi nog främst när vi inte får leva som vi vill. Det är en fin balansgång. Me vem har sagt att det ska vara lätt?
I morgon är min sista bloggdag hos er. Om jag missat något eller någon har en fråga som han eller hon vill ha besvarad – säg till!