Arbetshelgen från helvetet är äntligen över – det sista ordet översattes klockan fem i morse efter en lååång natt. Har försummat er något, men det sista inlägget var ju kanske så pass långt att det kan kompensera för en överhoppad dag.
Under perioden alldeles efter att min bok kommit ut, när jag knarkade på att googla mig själv en gång i halvtimmen för att se om det dykt upp någon kommentar eller recension – usch jag gillade inte alls den person jag blev då, ängslig och självupptagen i skön harmoni – så blev det så att jag under en period läste mycket mer litteraturkritik än normalt. Alltså inte bara mina egna recensioner utan även mycket annat. Då uppmärksammade jag så småningom något som jag har förstått återkommer med jämna mellanrum. Tror det var en recension av Jens Liljestrands novellsamling Paris-Dakar där kritikern hade invändningar mot att författaren inte lyckats utveckla ”en egen röst”.
Kritiker styrs naturligtvis av sina egna medvetna och omedvetna preferenser och läsideologier och det där med “den egna rösten” är något som jag ganska ofta läst, men jag hade liksom inte reflekterat över vad som menades förut.
Det känns som ett sorts krav på en tydlig och lättigenkännlig författare, särskilt från de kritiker som främst intresserar sig för och fokuserar på ”språket” och ser detta som ”viktigast”, som ett självändamål, snarare än verkens uppbyggnad, personkarakteristik, gestaltning, förmåga att väcka känslor etc, allt annat som kännetecknar bra litteratur. Många författare verkar få höra att de inte har ”en egen röst”.
För det mesta känns det ganska oreflekterat, tycker jag, efter lite eftertanke. En “egen röst” är naturligtvis en igenkänningsfaktor, något som säger att det är just den eller den författaren som står bakom texten. Men är det bra egentligen? I normalfallet, även bland våra mest etablerade och hyllade författare, är den där ”egna rösten” inte mer än en samling återkommande stilistiska manér. Det är det jag tror kritikerna lite slappt benämner en ”egen röst”. Naturligtvis kan detta bidra till en viss stämning men lika ofta kan det ju distansera läsaren från texten, karaktärerna och innehållet. Om man har den avsikten är det ju heller inte så svårt att skapa en ”unik” röst. Inte heller att göra pastischer eller härma någon annans stil, att t.ex. göra en Fagerholmsk eller Ranelidsk text. Det är rätt lätt att genomskåda.
Att då kritisera en författare som inte har avsikten att skapa en sådan ”egen röst” blir ju lite fånigt. Som att kritisera en vegetarisk chili för att den inte innehåller kött, liksom. Särskilt om författaren använder 1:a person. Då ska ju ”rösten” helst vara berättarens snarare än författarens. Hur som helst tycker jag det är ett val man gör, och inget måste, det där med en stil eller en samling grepp som identifierar en som författare.
I idealfallet skulle ju en ”egen röst” vara något helt annat, något som kräver långt mer än en enda novellsamling för att utkristalliseras. Något långt mindre påtagligt än stilgrepp och manér, något som växer fram genom ett långt författarskap. Två författare som jag ständigt återkommer till är Romain Gary och Graham Greene. Även om de varierade sig stilistiskt (Gary mer än Greene) och tematiskt (båda två) väldigt mycket under sina långa författarkarriärer (vilket gör dem intressanta – och förhoppningsvis förhindrade dem att tråka ut sig själva) och även om de naturligtvis har haft toppar och dalar i sin produktion så finns det en ton där, något som är svårt att få fatt i, men som identifierar dem, gör dem unika. En syn på världen, eller något. En ”egen röst”.
Vad tycker/tänker ni?