Idag tänkte jag berätta lite om vilket äventyr det kan vara att skriva en bok som man aldrig tänkt sej! Jag menar, ni är kanske lika nyfikna på hur författande går till som jag är på hur ni som läsare uppfattar mina böcker…

                       Inte visste jag att det skulle bli en sådan resa när Historiska Media i Lund bad mej skriva första delen av en historisk romanserie som ska sträcka sej från 900-talet till nutid. Jag hoppade glatt på projektet, som jag alltid gör, och bestämde mej för att förlägga första delen till östra Blekinge där jag bor på somrarna – närmare bestämt till öarna utanför Karlskrona.  Och så satte jag igång att läsa allt som fanns om Blekinge på 900-talet.

                        Det var fort gjort, kan man säga. Det visade sig att det enda som fanns i skrift var EN HALV MENING, nedtecknad av handelsmannen Wulfstan som seglade förbi på 800-talet: ”…landet kallas Blecinga  och hör till Svearna…” Så då hängde jag lite med huvudet inför en vän som är arkeolog. Han fnös. Men herregud! Hela landskapet vimlar ju av historia! Runstenar, gravhögar, båtgravar, fornfynd! Sätt igång!

                          Och då började min magiska resa. Det första jag hittade var Björketorpstenen utanför Ronneby, Sveriges högsta runsten (4 m) och den enda med en förbannelseformel på.  Jag menar, bara det – vilket fynd för en författare! Och vilken förbannelse!! ”Den som bryter detta minnesmärke ska drabbas av ARGHET…” Och arghet, det är manlig homosexualitet! (vikingarna var homofober, fast inte alltid!)

                            Sen upptäckte jag att kvinnorna på den tiden hade betydligt högre status än senare under kristendomen,  när de blev underordnade mannen, orena vid barnafödsel och mens, mm. De spådde och vävde framgång åt företag och ledde frejakulten och fick ofta storståtliga begravningar.  Och deras män var  inte sällan två meter långa,  med vackert flätat skägg, ögonsmink och gröna tatueringar längs armarna. Vid den här tiden hade de slutat plundra i väst och börjat handla i öst – ofta med slavar!

                           Jag gnuggade händerna. Verkligheten var underbarare än fantasy.

                        Samtidigt forskade jag i staden Kievs historia, på den tiden huvudstad i det stora riket Rus. Där fanns det desto mera skrivet! Där härskade Svjatoslav och hans mor – han hade rakad skalle med en enda lång lock på sidan, ett örhänge med pärla och rubin, skinande vita kläder – och han var känd för sin grymhet.  När han belägrade en stad behövde han bara säga:”Nu kommer jag!” så dog folk av skräck i stan…

                          Och när jag hittade fakta om den märkliga ceremonin Adelphopoiia (äktenskap mellan personer av samma kön!!! Tro det eller ej!! Och den hade funnits sen de första kristna kyrkorna!)  – ja, då skrev berättelsen sig själv.  Genus- och queermotiv i vikingatiden! Kärlek ( ja, släktsagan skulle förstås börja med ett kärlekspar), slavhandel, strider, magi…Jag njöt av att skriva Blandat blod. Och så fick jag användning för mina gamla studier i nordiska språk. Jag lärde mej skriva strängt formbundna galdrar, dvs förbannelseformler:

                           ”Hör mej i höjderna

                             Hör mej i högarna

                             Hör mej i människors marker!

                             Ofärd ska drabba

                              Ofärd ska dräpa

                             Ingen ska finna ditt hus

                             Ingen ska söka ditt hus!”

Men jag kan lugna er med att två historiker (en av dem Dick Harrison) noggrant granskade fakta! Boken kom ut i juni i år.

                             Egentligen ville jag bara berätta detta. Jag har ett annat lästips: Den underbara, nyutkomna ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap”, av Mary Anne Shaffer.

                Detta blev långt men jag missade att skriva i går.