Sneaky fuckers, vet ni vad det är? Jag ska förklara.
Hur vet du vad du ska skriva om, hur får du ideer till böcker? frågar varje journalist förr eller senare författare de intervjuar.
Detta har jag alltid lika svårt att svara på. Det känns snarast som om det är ett ämne som slår klorna i mej, som hoppar på mej bakifrån just när jag har tänkt skriva nåt helt annat. Och som sen ligger och skaver som en sten i skon tills jag ger upp allt motstånd och hackar igång nån roman. Så var det till exempel med förra årets bok, “Mitt himmelska kramdjur”, som fick hantera och krama musten ur diverse existentiella grubblerier jag släpat med mej.
Jag och mitt trofasta förlag Alfabeta (som envisas med att ge ut böcker de tycker om även om de inte kommer att bli bestsellers) tog naturligtvis en risk – i den stenhårt kommersiella bokvärlden har man inte råd med loser – romaner som inte säljer alls. Då beställer inte bokhandeln eller nätbokhandeln nästa roman, då blir den inte recenserad eller får något annat än en notis i pressen. Jag kan inte påstå att detta drabbade Kramdjuret, den fick en hel del uppmärksamhet och sålde hyfsat, men mindre än mina andra böcker. Så jag funderade skarpt på vad nästa projekt skulle bli – science fiction? En fortsättning på Tarzans tårar? – när jag plötsligt lockades iväg på en märkvärdig resa. En vän som är expeditionsledare på turer till Antarktis berättade och visade bilder, och jag föll handlöst för de enorma sjöelefanterna på fyra-fem meter med snablar tjocka som en mansarm, och för albatrosserna som orörliga låg på vindarna, varv efter varv jorden runt. Innan jag visste ordet av var jag inbokad på en resa och steg ombord på Falklandsöarna på fartyget m/v Multanovskiy. Och en vacker dag stod jag där och stirrade på den enorme elefantsälshannen med ärrat bröst och hans 50 små honor som låg runt omkring och skrek. Ungarna pep, hannen brölade och rapade och fes och det var ett himla liv.
Plötsligt fick jag syn på mörka huvuden som stack upp ur vattnet utanför stranden. Det var s k Sneaky Fuckers (ja, det är det vetenskapliga namnet!!) , unga elefantsälhannar som inte törs utmana den gamle hannen men ligger en bit ifrån och hoppas att han ska titta bort nån gång så att de får komma till med nån hona. Det var som en djurisk realitysåpa! Jag kom direkt att tänka på vissa händelser i min bekantskapskrets som starkt påminde om beteendet – ni vet, den gamle hannen tittar bort och vips är en sneaky fucker där! – och innan jag visste ordet av hade alla möjliga konstiga paralleller mellan mänskligt och djuriskt beteende börjat tränga sej på. Inte alls vetenskapliga – men kanske är det så att en del av våra omedvetna handlingar faktiskt handlar om artens fortlevnad, både hos människor och djur?
Jag suckade. Där kom en ny roman och slog klorna i mej, adjö till Science fiction som jag längtat så efter att skriva. Det var bara att slå till.
Fortsättning följer…(nu blev det för långt igen)