I min förra blogg berättade jag om Sara Lidmans metod att undvika böcker hon inte trodde skulle intressera henne (hon läste tre slumpvis valda meningar och var hon inte intresserad då struntade hon i boken) Strax utbröt en strid mellan Mattiaz (”Jag läser bara tre ORD”) och Majalu (”Jag ska bräcka dig, jag läser bara tre bokstäver!”), det var som att höra eleverna på sista bänk retas med sin korkade fröken och jag flinade för mej själv. I sanningens namn tror jag Sara L bara hittade på, hon var inte dålig på att spetsa till formuleringar och få folk att lyssna. Jag gillade tanken därför att den erbjöd en lättnad från kravet att OM MAN BÖRJAR LÄSA EN BOK SKA MAN FANTAMEJ LÄSA UT DEN och Gud ser dej om du maskar! Det har tagit mej halva livet att kunna lägga ifrån mej en bok oläst om jag tröttnat på den, jag menar, man reser sej sällan och går mitt i en film även om man hamnat i helt fel salong! Här ett par böcker jag lämnat halvlästa, var så god, öppet mål!
John Fowles Illusionisten (revised version)
Stieg Larsson Flickan som lekte med elden ( utled på hårda ensamvargar till deckare med skyhög smärttröskel, även om de råkar vara kvinnor )
Gunther Grass Flundran (fast jag älskade Becktrumman)
samt två- tre författare jag är för vek för att nämna vid namn eftersom jag känner dem…
Vilka böcker från barndomen har ni ett särskilt minne av, och har intrycket hållit när ni gått tillbaka till den i vuxen ålder? En vän till mej berättade att hon älskat en bok som hette Gula Vargen – hon läste den om och om igen, hon lekte indianen Gula Vargen, hon VAR Gula vargen! Så fick hon tag i ett ex av boken vid vuxen ålder – och upptäckte att den var ett osmakligt mischmasch av rasistiska klicheer om listiga indianer och underlägsna raser. Intressant att hon identifierade sej med skurken, förstås. Jag hade ett starkt minne av två böcker jag älskade, de hette ”Historien om döde Ned” och ”Historien om levande Ned” och jag försökte oroligt få tag i dem, för att se om samma sak skulle inträffa. Till sist fick jag hjälp av en bibliotekarie som hittade dem i ett magasin, och – dov trumvirvel – de visade sig vara alldeles fantastiska än idag, fast författaren tycks vara egendomligt bortglömd. Han hette John Masefield och var en klart lysande stjärna i England och USA för femti år sedan. Hans föräldrar dog när han var i sexårsåldern, han skickades först till internat och sen till sjöss för att hans elaka faster ville vänja honom av med att läsa för mycket. Han for på de sju haven några år, smet i land från ett segelfartyg i New York, blev luffare, gifte sig vid 23 med en 12 år äldre mattelärarinna , jobbade som bartender, mattvävare och getfarmare bl a, deltog i och skrev om första världskriget, skrev en mängd älskade klassiker för barn och vuxna, skrev drama och utsökt poesi, blev hovpoet framför näsan på Kipling och dog vid hög ålder av kallbrand, efterlämnande följande rader över sin aska:
Let no religious rite be done or read
In any place for me when I am dead,
But burn my body into ash, and scatter
The ash in secret into running water,
Or on the windy down, and let none see;
And then thank God that there’s an end of me.
Hittar ni John Masefield på bibliotek som rear ut böcker ur sina magasin för att få plats med mera Läckberg i hyllorna – slå till direkt!!