Men vilken respons på min fråga om hur man skiljer personer åt i en bok! Det känns som om ni sitter i mitt vardagsrum allihop och pratar och bråkar. Fantastiskt! Bland alla utmärkta råd tar jag till mej Kerstintodes enkla men effektiva “viktiga personer bör inte börja på samma bokstav!”
Sen blev det ju lite konstigt när Majalu gick igång och gav sig på namngivna personer i kulturmaffian. Med all respekt för ditt vildvuxna och skarpa intellekt, Majalu, så kan det inte hjälpas att jag började gnissla tänder när du snackade om en kvinna som “gått sängvägen”. Är det inte rent förbannat hur den där anklagelsen alltid drabbat kvinnor som på något sätt tagit sig fram? Hur många män har inte flirtat sig till till stöd från kvinnliga beskyddare – och sen klivit upp på deras axlar och svingat sig vidare uppåt i karriären? Hör man någonsin talas om en man som “gått sängvägen”? Fast lite möglig är ju den anklagelsen; numera heter det att kvinnliga begåvningar som lyckats har “kvoterats in”. Som om inte män kvoterats in i årtusenden, sen Jesus valde apostlar och Arthur riddare till runda bordet!
Jag kan än i dag bli rasande när jag tänker på hur kvinnliga författare framställdes när jag läste litteraturvetenskap i ungdomens dar.
Ta till exempel Viktoria Benediktsson som nu äntligen fått ta den plats hon förtjänar i historien. Vi ägnade ett avsnitt åt “stora skånska 1800-talsförfattare”. Det var Ola Hansson och A U Bååth och några till som jag inte ens minns.
“Och så”, sa vår docent, “finns det faktiskt en till som heter Ernst Ahlgren. Men det var ingen RIKTIG författare utan en liten postmästarfru från Hörby som skrev under pseudonym. Hon var så kärlekskrank så hon till och med tog livet av sej av kärlek till den store Georg Brandes – hihihi! Hon skrev mest obehagliga små stycken från den skånska landsbygden, t ex en novell om en man som råkar dricka en mugg mjölk som en mus drunknat i…”
Något senare diskuterade vi systrarna Brontes förtjänster, och samma docent uttalade ett magistralt omdöme som jag minns mycket imponerade på mej:
“Men trots att alla systrarna visst hade talang så finns det anledning att tro att brodern Branwell var den mest begåvade av alla syskonen och skulle åstadkommit verkliga mästerverk om han inte så tragiskt omkommit…”
Anledning att tro…? Ingen annan anledning än att han var man, antar jag – ett fyllo som systrarna tog hand om så gott de kunde och som aldrig åstadkom någonting som gick till eftervärlden. Men ändå “kanske den mest begåvade av alla”.
Så var det, så är det än i dag. Har ni tänkt på hur vissa deckarförfattare idag geniförklaras – Stieg Larsson, Jan Arnald, Johan Theorin, Håkan Nesser, Åke Edvardsson – medan andra hånas och förtalas som usla, ytliga, pratiga skribenter med ett småflicksspråk? INGEN kvinnlig deckarförfattare utom möjligen Åsa Larsson betecknas som geni av grabbarna på kultursidorna (och försäljningssiffror är ointressanta…)
Fast jag retar mej ändå allra mest på de där kulturtjejerna som vill vara en av grabbarna i gänget och skäller som bandhundar på kvinnliga författare som råkar skriva fel sorts böcker.
Jag ger mej fan på att de har gått sängvägen…
2008-11-24