Kära ni!
Detta är min första blogg någonsin. Jag har försökt hålla mej ifrån bloggvärlden eftersom jag blir så vansinnigt nyfiken när jag går in på andras bloggar och aldrig kan sluta bläddra. Så vaknar jag upp sådär vid fyra på eftermiddagen och inser att ännu en arbetsdag har gått åt skogen och att den där konstiga känslan i magen nog är hunger eftersom jag inte ätit något på hela dagen…Har PRECIS vant mej av med att spela patiens (Kungen) på datorn och är lite skör fortfarande. Men jag ska göra mitt bästa.
Har äntligen landat i mitt eget arbetsrum efter att farit som en flipperkula hela hösten. Bokmässan, små bibliotek, stora maffiga Bokdagar i Västerås och Eskilstuna – jag kan inte motstå nånting. Jag menar, det kommer många hundra personer och först köar de i timmar och sedan sitter de och lyssnar i timmar! Det är en magisk känsla att träffa folk som faktiskt läst ens böcker. Om jag inte gjorde det då och då skulle jag nog lägga av med att skriva och leva loppans glada dagar med något annat. Och jag signerar och signerar fast lite osäker är jag på vad som är meningen med det. En gång köade jag i en halvtimme för att få Sven Nordqvists signatur i en bok om Pettson. När jag kom hem med den till min sexåring plutade han med underläppen och sa:”Jag vill inte ha den boken! För det är nån som skrivit i den!”
Anta att vi har pratat en lång stund och ni har berättat något intressant. Så träffas vi vid ett senare tillfälle och jag hälsar inte på er utan går bara omkring med ett fånigt flin och blicken i rymden. Då vill jag att ni ska veta att det beror på att jag minns nog vad ni sagt men jag kommer aldrig ihåg folks ansikten – icke ens gamla klasskamraters eller kusiners, knappt ens gamla äkta män – och därför hälsar jag liksom lite på alla jag möter eller ler åtminstone artigt för jag vill inte uppfattas som snorkig. Det hjälper inte heller upp saken att jag är starkt närsynt och att mina glasögon jämt är trasiga – en skalm är ofta lös, de hänger på sned – så ibland ler jag mot möbler, kläder på klädhängare, skyltmaterial i form av Mark Levengood i full skala i kartong och liknande.
En skata satte sej just och skrattade elakt i persikoträdet utanför mitt fönster. Ja, jag har ett persikoträd i min lilla, lilla trädgård mitt i Lund. Men det är dött. Det gav stor söt frukt i flera år och jag var mycket stolt över det, tills det började ränna iväg och tycktes vara på väg in genom sovrumsfönstret. Då kom en vän och beskar det åt mej, så nu är det som sagt dött. Jag grubblar över hur jag ska kunna tala om det för honom.
Så här långa blogginlägg får man naturligtvis inte skriva. Jag ska skärpa mej.