Kära bokcirkeldeltagare, kära läsare, jag behöver er hjälp! Ni har en massa snärtiga analyser i cirklarna utan att lägga fingrarna emellan.
Hur många personer orkar man hålla i huvudet i en roman? Frågan har stor praktisk betydelse för mej!
Jag har alltid haft ett helsicke att hålla reda på huvudpersoner i odödliga ryska klassiker. Inte bara för att de är många – de har många namn också! SAMMA PERSON kan heta herr Ivanovitj, Nikolaj, Kolja eller lillefar om vartannat! Då vill jag ha ett namnregister i början, som deckarförfattaren Maria Lang alltid hade (Och som jag själv apade efter, i deckaren “Tyst! Du är död!”) Bara att bläddra tillbaka när man kör fast. Och just jag har ju det här eviga problemet att jag har ett motstånd mot att vara den allvetande berättaren – lägger gärna handlingen i jagform i olika berättares mun (fr o m Grabben i graven bredvid). Det kan bli flera “jag” att hantera!
Inför den nyutkomna “Mitt liv som pingvin” grubblade jag så att jag tuggade naglar. Tre huvudpersoner skulle nog alla läsare klara – men jag ville så gärna få med mångfalden, det myllrande flödet av parallella berättelser som uppstår när ett femtital personer trängs och slipas mot varandra på ett begränsat utrymme. Och man vet att icke ens två personer ombord på fartyget uppfattar vad som händer på exakt samma sätt – det finns bara subjektiva sanningar. Det är ju det som är intressant!
Jag gjorde en personförteckning i början som låter så här:
Alba, 72 år. Har liksom albatrossen levt ett omväxlande internationellt liv.
Hytt 311 Båvén, Ulla – Knutsson, Margareta
Övriga bipersoner: Skeppsläkaren Sven, Carola Spanderman med sinne för unika reklamkampanjer, hennes beundrare ornitologen Pelle, den elaka storasystern Linda Borkmeyer, 49, med ängslig lillasyster Lisa, 42, reseledarna Bengt, Magnus och Mirja, Captain Grigorij, bartendern Bill från Falklandsöarna, ”jultallrikar” med kikare, brittiska tjänstemän, samt en stor mängd fåglar, fiskar, valar, delfiner, sälar och bortåt miljonen pingviner av olika slag.
Tycker ni att det låter rörigt redan här? Jag fick Ågren själv och påpekar i förordet att man kan hoppa över hytterna om man vill.
Nu är jag alltså ute efter era allmänna åsikter i frågan. När blir det rörigt med för många personer? Exempel? (Och då menar jag i alla slags böcker, inte särskilt mina) Vilka knep har ni för att hålla reda på Nikolaj och Kolja?
OM författaren intar rollen av allvetande berättare är det lättare att tydliggöra sina personer åt läsaren. (Det fick jag ju lov att göra i boken Blandat blod, eftersom jag knappast kunde beskriva en 900-talsmänniska inifrån).
Men om man envisas med att berätta mer än en persons historia inifrån – hur gör man?
ALLA tips emottages tacksamt!