Såg att Glasöron läst Ruth Rendell och funderat på om det fortfarande var lika viktigt för engelska kvinnor att “bli gifta”, för sin försörjnings skull.
Kom att tänka på en bok som jag hittade på antikvariat. “The keepsake” heter den, engelsk, från slutet av 1800-talet. Det är egentligen en inbunden årgång av dåtida veckotidningar: poesi, noveller, underdåniga hyllningsdikter med kopparsticksbild till Duchess of Dittan och Countess of Dattan. Jag läser den om och om igen, den är fullkomligt fascinerande. ALLA noveller handlar om hur stackars fattiga kvinnor får ett arv och därmed en make, eller hur ädla herrar med egna pengar utväljer sig en fattig maka. När man läser sådan viktoriansk chick lit begriper man hur otroligt bra, realistiska, brutala och intressanta Jane Austen och William “Fåfängans marknad” Thackeray faktiskt är, när de skriver om samma sak. (Jane kan jag tröttna på, men aldrig William)
Men det är klart – kvinnor har alltid varit ekonomiskt beroende, köpta, ägda av familjen och släkten och är så än i dag i många länder. Jag minns när jag talade med en ung grekiska så sent som på 70-talet. Hon jobbade hårt för att få ihop till hemgiften men hon hade låg lön: ”En lägre tjänsteman kan jag kanske få råd med, men aldrig en läkare eller advokat..”sa hon suckande. Och trots att hemgift är förbjudet i Indien vet alla att dowry killings är ett stort problem – männen får en hustru med en summa pengar som hennes familj sparat ihop till och är den inte stor nog eller inte betalas i tid välter han eller hans familj ett primuskök över flickstackarn så att sarin tar eld och han kan gå ut och få sej en ny, rikare hustru. Och skulle hustrun klaga över misshandel hos polisen rycker de på axlarna och ser det som en privatsak (när jag jobbade på Sveriges Radio gjorde jag ett reportage från en All Women´s Police Station, en station bemannad (?) av bara kvinnliga poliser – det var enda sättet att få kvinnor att våga anmäla.) Lästips: Anita Nair: ”Kvinnor på tåg”, finns i En bok för alla bl a. Ganska nyöversatt.
Det sägs att anledningen till att afrikanska kvinnor har behandlas något bättre är att där är traditionen att männen BETALAR hemgift för dem, de har alltså ett ekonomiskt värde och kan inte dödas eller misshandlas hur som helst. Det kan man kanske tvivla på, men kvinnorna i Buchi Emechetas böcker vet sitt värde – även under svåra förhålladen. Jag träffade ett gäng afrikanska kvinnor på en FN-konferens en gång, rakryggade damer i färgstarka skynken och turbaner, och de berättade hur de LÄNGTADE till klimakteriet. För då fick kvinnor sitt människovärde tillbaka, de var inte längre bara underdåniga könsobjekt, de kunde skälla ut makar och svärsöner och regera över nosiga svärdöttrar…
Vi förstår vår tillvaro när vi kan se den med andras ögon. Nära hälften av barnen i världen lever i familjer som har en kvinna som huvudansvarig, dvs fadern är någon annanstans. En kvinnlig journalist från Tanzania visade mej en gång kvinnobulletinen hon gav ut. På omslaget såg man en man gå på en stig och bakom honom går hans kvinna med magen i vädret, en unge på ryggen och en vid handen och på huvudet en jättebörda.
Jag berömde henne.”Vilken talande bild!” sa jag. “Där går han lös och ledig medan hon får springa bakom honom och bära hela bördan…etc etc.”
Hon stirrade på mej. “Men du förstår inte!”sa hon. Det hon bär på huvudet är hennes egendom och inte hans. Och barnen är hennes, dem kan han inte ta ifrån henne. Och varför skulle han inte gå framför henne? Det kan ju finnas ormar på stigen!”
2008-11-12