Oj. Jaha. Det är ju liksom meningen att man ska blogga varje dag. Jag varnade er, jag är nybörjare. Det enda jag kommer ihåg att göra varje dag är att borsta tänderna och det bara för att jag utövar järnhård självkontroll.
(Nu blir det fel datum på det här för klockan är mera än 24).
Och så skulle jag vilja svara på i stort sett alla kommentarer. Men då skulle det ta hela bloggen – och då finns det inget att kommentera nästa dag… En varannandagsblogg liksom. Så var så säker på att jag läser era kommentarer – och blir glad – men jag kommer nog inte att besvara dem så ofta.
Fast jag fastnade för frågan om vad jag hade på mej på den där maskeraden i Toronto. Vem tar med sej en maskeraddräkt på en bokturné? Förmodligen föreställde jag något vagt indiskt, Arundhati Roy kanske – ingen som helst likhet, men en period packade jag alltid med en sidentunika med byxor att vara fin i som jag köpt i Indien. Jag köpte mycket kläder där som den lille skräddaren i gränden bredvid mitt hotell sydde upp till mej. Han var inget vidare på att sy men han blev så glad när man beställde. En gång när jag skulle hålla föredrag lät jag sy upp en smaragdgrön sidenkjol med väst och bar en svensk broderad blus till. Jag såg ut som en mardrömsvision av Maud Olofsson på alliansens eftersläckning.
Jag höll alltså skrivarkurser i Indien i flera omgångar för några år sedan, i en liten by i Kerala. Indierna hade en mycket intressant syn på författare. Eftersom de hade örnkoll på kasternas alla 150 underavdelningar så var de vana att rangordna efter listor. Jag satt med en indisk journalist på ett kafé när han plötsligt rusade upp och pekade mot en människomassa som trängdes runt en vithårig man i höftskynke. “Det är vår nummer tre!” skrek journalisten och försvann. Kom tillbaka mycket belåten och hade fått byta några ord med den store författaren. “Vad har du för nummer i Sverige?” frågade han. Nummer? Sanningen ligger kanske nånstans på 572 men jag funderade på att bluffa för att höja min status. Jag sade att jag inte visste men att min första bok sålt en halv miljon, till en befolkning på tio miljoner. Han gjorde stora ögon och innan jag visste ordet av hade han tipsat tre lokala tevekanaler, ett par radiostationer och en massa tidningar. Det enda intervjuarna frågade mej var när jag trodde att jag skulle få nobelpriset. När jag sa att jag inte trodde att jag skulle få det alls log de vänligt och tyckte jag var ödmjuk och fin.
Skräddaren bad att få bli fotograferad bredvid mej i den smaragdgröna stassen. Han höll upp en tidningsbild av mej i dräkten framför oss, han sken över hela ansiktet och hade fotot på väggen i flera år, har det kanske ännu.
2008-11-05