Lite långt mellan bloggarna kanske men man måste ju leva! (snö, brasa, en het gulaschgryta, vin – och vänner i bra trim!)
På måndag är det utdelning av Augustpriset som förresten fyller 20 år i år. För några år sedan läste jag en tidning att för att få Augustpriset bör man helst ha med ett självmord i boken! (Monica Fagerholms Den amerikanska flickan hade tre stycken bara i första kapitlet, vill jag minnas) Fast det slog slint i år – trots att jag hade ett med i Mitt liv som pingvin…
Jag har varit nominerad till Augustpriset en gång på nittitalet, för ungomsboken ”Det är slut mellan gud och mej”. (Den handlade faktiskt om ett självmord!)
Det första jag hörde om nomineringen var när förläggaren ringde till mej.
”Sätt dej ner. Jag har en glad nyhet!” sa han hemlighetsfullt.
”Jaha?” sa jag intresserat.
”Du är nominerad till – AUGUSTPRISET!” sa han, med rösten hos en trollkarl som just drar upp kaninen ur hatten.
”….jaha?” svarade jag, nu med ett frågande tonfall. För ni ska veta att på den tiden var Augustpriset inte särskilt känt bland folk som inte var i branschen. Jag hade ingen aning om vad det var, men för honom var det så välbekant att han inte ens förklarade. Så jag tänkte att det var väl frågan om nån bukett med gerbera, ett diplom och ett årskort till Strindbergs Blå tornet. (Ungefär som Guldpocket alltså, som jag fick några år senare. Minus årskortet.)
Prisutdelningen ägde rum på Dramaten vill jag minnas, och jag kom dit i sällskap med min äldste son. Jag tror inte jag låg så illa till för att få priset i ungdomsklassen det året. Catrin Jacobs intervjuade mej för teve redan i foajen.
Först var jag väldigt nervös att det skulle bli som en miss universum-tävling – alla sex nominerade står på scenen under stor spänning, trumvirvel slås, vinnarens namn tillkännages – och sen ska fem personer skrika av lycka trots att de inte vann och kasta sej om halsen på segraren för att gratulera. Det skulle inte bli lätt.
Men vi slapp stå på scen. Vi satt i salongen i spänd förväntan.
Ett hundra tusen? Jag, som alltså inte känt till dessa pengar, kände nästan fysiskt hur de gled förbi min näsa och försvann, med ett svischande ljud.
Min son Tomas böjde sej fram och viskade:
”Det är helt okej. Jag har en säker vinnare på Solvalla på söndag”.
Teveintervjun sändes aldrig, men jag hade en viss glädje av att under ett halvår presenteras som august-nominerad. Folk skiljer inte så noga på det där, de flesta fattade det som om jag vunnit. Och då fick jag dementera, och framstod därmed som både begåvad, blygsam och ärlig…