Redan nu känner jag att det kan bli en last att blogga. Så många som ser, så många som kommenterar – man liksom FINNS! Men eftersom jag lever ett närmast bisarrt rörligt liv blir det inte varje dag, fastän jag vill. I går var t ex min äldste son och jag på turne i Småland, med tvåårige August i sällskap. Vi turades om att göra våra jobb och vi turades om att sjunga Blinka lilla stjärna och lägga pussel och läsa Gruffalon. Vi var alldeles matta och svettiga när vi kom hem till Lund. Jag har uppfostrat (?) fyra barn och det är det mest utmattande och mest tillfredsställande jag någonsin gjort men jag hade nästan glömt hur det var att umgås med en tvååring flera timmar i sträck. Och han är ändå en mild och munter typ.
Till föredrag i Älmhult hade halva orten kommit. Så är det alltid på små platser – alla kommer, alla är intresserade, stämningen är hjärtlig och personlig och sen får man nån lokal konstnärs vackra mugg eller en blomsterkvast stor som en medelstor björkdunge. Jag var inbokad på en litterär afton på Göta lejon i Stockholm tillsammans med bl a Jan Guillou och Helene Tursten. Men den ställdes in, på grund av bristande publikintresse! Och det slog mej att jag, som besökt hundratals bibliotek och föreläsningar i små hålor, såväl som i Göteborg och Malmö, och alltid haft gott om publik, jag har ALDRIG varit inbjuden till bibliotek i Stockholms innerstad! Hur kan det komma sig? Stockholmare, är ni inte intresserade av att träffa författare live? Inte ens av Jan Guillou?
Men på de små orterna lägger man nu ner allt flera bibliotek. Jag minns hur Astrid Lindgren gjorde för att dra sitt strå till stacken. Hon framträdde gärna tillsammans med någon kommunalpamp och så inledde hon sitt anförande med att säga: ”Kära ni, jag vet att ni är oroliga för ert bibliotek – så nu kan jag lugna er med att kommunordförande Johansson här – (ljuv blick
i hans riktning) – har lovat mej idag att det blir ingenting med den saken! Biblioteket får vara kvar! ” Folk hurrade som galningar och medan Johansson stod och klippte med ögonen och undrade vad som just hänt väste hon i hans öra:”Håll med mej – annars SLÅR JAG IHJÄL DEJ!”
Själv har jag just idag fått en beställning på att göra Grabben i graven bredvid till musical!! (hemligt var, än så länge!) Så nu ska jag tralla igång lite sångtexter med min käre vän kompositören Erik Petersén och fundera på dialog. Och som ett lästips vill jag gärna tillägga den ohyggliga och fantastiska boken om en mor som praktiskt taget släpar sin son vid örat från striderna vid fronten i kriget på Balkan – Fausta Marianovics “Sista kulan sparar jag åt grannen”. Den ger liksom perspektiv åt ens gnälliga vardagslunk.
PS: Jo Majalu och Mattiaz – det är klart att jag förstod att era inlägg var ett skämt! Och visst, Jostein Gaarder är en konstig författare – hans bok om Sofies värld var VÄRLDENS mest sålda 1993 – och ändå har jag en känsla av att det var föräldrar och släktingar som köpte den till tonåringar som BORDE intressera sig för filosofi (men aldrig gjorde det). Jag minns att jag till konfirmationspresent en gång fick en diktbok med 50 svenska poeter. Jag tyckte den var urlöjlig för jag hade aldrig läst poesi och det var ju liksom icke en mening som var rakt fram!
Idag är de dikterna i princip de texter jag minns bäst från min tonårstid. Vennbergs “Om vi hade telefon”. Gunnar Ekelöf, Maria Wine. Herregud – världen började där nånstans.