När jag började skriva ”Du ska vara spännande och varm” kändes det som ett mycket osäkert projekt. Det går inte tänkte jag, det blir alltför privat, jag lämnar ut andra människor som liksom jag önskar kärleken, och jag utsätter mig själv. Något trösterikt att det mest skulle utsätta mig själv, jag väljer ju vad jag skriver. Så skrev jag rakt av upplevelser jag mindes för att få en start. Fast redan där gör man ju val givetvis. Jag använder ofta ett lite lakoniskt sätt att skriva vilket visade sig fungera bra i det här fallet för det hjälpte mig att skapa distans till själva mig. Och dom gubbar jag mött. Det blev små historier. Och det gick att göra dessa historier till en utvecklingshistoria utan att precis skriva så någon blev utpekad. Det går att hålla sig vid sidan av, berätta en historia som är sann på sätt och vis – eller egentligen mer sann eftersom den är sorterad och utvecklad och pekar på det man själv tycker är viktigt eller kul. Här finns nog också så mycket igenkänning för många att det är möjligt för fler än dom inblandade att tro att dom mött mig, sa en god vän som läste manus.
Sanningen. Besvärlig sak. Ämnet har med största säkerhet varit uppe här förut! Här och där har jag pekat för någon nära vän och sagt ”det här är helt autentiskt” eller ”detta är helt och hållet en fantasiprodukt”. Jag har omedelbart fått ta tillbaka för det har inte varit riktigt sant. För det autentiska har jag vävt in i min historia och fantasiprodukten innehåller såklart också mina erfarenheter.
Men sen händer en annan sak: vartefter man skriver sin historia och kanske lägger till ett och annat så börjar man reagera, inte på den ursprungliga verkligheten utan på sin egen historia. Så kan man säga att dom reaktionerna, kommentarerna och funderingarna är allra närmast författarjaget.
Ja så är det ju med skönlitteratur, eller hur? Och det gäller även barnböckerna.
Det har varit lyckliga lägen när jag utifrån ett starkt engagemang för nånting lyckats översätta det till ett bokprojekt. Det har kunnat gälla egen läsning av expeditionshistorier, med start i ”Med örnen mot polen”, skriven efter upptäckten av kvarlevorna efter Andréexpeditionen. Den passionerade läsningen har gett ingånger till flera projekt, framför allt dom tre som handlar om myror på vetenskapliga expeditioner. Och här kommer jag förresten på en bok att rekommendera (för vuxna!); Lotta Lotass ”Aerodynamiska tal” – hon är också en som läst expeditionshistorier förstår man, och som fascinerats av hoppfullheten, strävandena, och sorgen i dom.
Om jag skulle kunna tänka mig att göra en självbiografisk serie? Jag har ju nu tangerat det självbiografiska, så den tanken är såklart inte omöjlig. Mats Johnsson är i sina serier otroligt duktigt på att ta en bit tradigt liv och lyfta det till dramatik. Jag letar efter en historia, sen vet man inte var den ska hamna. Någon frågade om jag nu ska skriva fler böcker för vuxna? Ingen aning. Jag tycker om att pröva olika konstnärliga/litterära vägar. En animerad film har det blivit, det kanske inte blir nån mer men filmmediet var otroligt givande att pröva och gav impulser till annat.
Fråga från Annika K ska jag fundera på till nästa gång!
Återkommer!
Anna