Nu blir man extremt nyfiken på Öxnered som tycks uppväcka en del besvärliga känslor. I samband med resor? Ett uppslag till en bok: om små ställen som man råkar komma till i misshugg. Nej jag är ju inte uppvuxen i västra Sverige utan i östra – en liten ort som heter Berg. Liksom flera andra orter i Sverige, det finns många Berg. Det här hette förr Bergs slussar, namnet efter den långa slusstrappa som går från bron uppe i byns centrum och ner till Roxen. Ett ställe som åtminstone när jag växte upp var heldött vintertid, umgänge skedde vid kiosken vid bron, men mycket levande sommartid med alla båtar som gick i kanalen. Och båtraggarna som kom över sjön från Linköping. Vi bodde hundra meter från badet, med bandybanan tvärsöver vägen och fotbollsplan på ena sidan. Numera gör jag hastiga nedslag där för att hälsa på släkten och får en känsla av Midsummer: stärkta gröna gräsmattor och krav att hålla häcken i trim. Och numera varje år en rockkonsert.
Jag återkommer här till frågan om vi målade på Lofoten: Som sagt kommer många konstnärer till denna plats, man fascineras av dom taggiga bergskedjor man ser på avstånd redan på väg dit med båten. Man blir överväldigad av mäktigheten när dom närmar sig. Min kamrat och jag installerade oss i konstnärshuset, i varsitt rum, la in våra inköpta matprodukter i den kollektiva kylen och hejade på övriga boenden där. Det fanns intresse för gemensamma middagar, var och en tog med sig sin mat för enklaste hantering. Konstnär Mats satt alltid så han hade utsikt ut mot havet för att kunna rusa ifrån och upp i ateljén när ljuset la sig på ett speciellt sätt över bergkammen. Mats sa att det inte är någon idé att tro att man ska kunna måla genast, man måste insupa landskapet först i cirka två veckor. Sen kanske man kan börja försöka. Vi tyckte han var jättepretentiös.
Min kamrat och jag skulle inte måla berg, jag skulle skriva på ett par bokidéer och hon skulle illustrera en bok. Vartefter tiden gick fick jag ändå lust att avbilda naturen lite, jag hade fönster inåt Svolvaer och gjorde försök att avbilda några trutar sittande på en planka som kom fram när vattnet stod som lägst – däruppe är mycket tydlig ebb och flod nämligen. Handla konstnärsmaterial i Svolvear är dödsdömt, jag fick lite dåligt papper och några kritor, det blev det bara skit av.
Nya konstnärer kom, en startade redan första kvällen med att sätta upp tre dukar och måla upp grundteckningen, dom taggiga bergformerna. Men sen blev det stopp för henne, inget mer hände. Familjen Bra kom och satsade på akvarell, rev av den ena efter den andra i snabb takt under några dagar och reste hem. Vi var ute och åkte bil. Och landskapet åt sig in vartefter. Nästan blåsvarta bergplattor som grävde sig ner i underjorden, eller skruvade sig upp. Dramatiska bergsidor som inramade mörkröda och svarta havsvikar. Himlen i ständigt förändrad kontakt med havshorisont och bergkammar. En hermelin. En stor sandstrand inramad av berg på nästan grekiskt vis. Trutarna. Ljusgrått, vitt, blått, mörkrött, ockra, neapelgult. Grönt. Grågrönt. Svart.
Det här åstadkom en skaparlust hos mig som jag sällan upplever i den vanliga verksamheten – där får man liksom sätta igång kreativiteten själv – men här blev det laddat med en massa som ville ut. Jag ville göra min tolkning av det här på papper! Så blev dåligt väder hindrande, för jag ville ut i naturen nämligen, inte stå inne i ateljén, och materialet var som sagt inte mycket att hurra för. Den sista hela dagen i Svolvaer hade min kamrat redan börjat packa, men vädret var plötsligt underbart och jag högg en bunt kopieringspapper och en svart krita och sen var det bara att flytta runt i närområdet och motiven fanns överallt, det var bara att hugga in.
Ja så hade man ju behövt stanna ett par veckor till för att uppnå höjderna, jag fick nöja mig med tio enkla skisser, men skaparlusten blev ändå hyggligt tillfredsställd. Inget behov av att göra målningar, ställa ut, göra en bok, bara känslan av att få ut nånting utifrån stark drivkraft. Intressant upplevelse. Och en bekräftelse på det Mats sa: man måste vänta med skapandet tills motivet ätit sig in. Tänk att han fick rätt.
Nu åker jag till Norberg för bilderboksseminarium ett par dagar, hinner kanske en liten rapport när jag är tillbaka.
Anna