Jag hade besök av en gammal vän från mina hemtrakter i helgen som gick. Hon tyckte jag skulle skriva om hur man får idéerna. Till böckerna. Det är en fråga man får då och då när man är ute och pratar om sina böcker. Ja vad är kreativitet, kan man också fråga. Men kreativiteten är utbredd, på dejtingsajterna anger många att dom är kreativa inom olika yrkesområden. För att skilja ut mig från andra kreativa fick jag skriva att jag hade ett ”konstnärligt yrke” eller något ”inom kultursektorn”.
Med ovanstående kamrat blev jag en gång inlåst på Cloetta chokladfabrik, det var en Annandag jul. Vi blev räddade efter ett par timmar, men några tankar hann komma om hur vi skulle livnära oss på choklad tills helgledigheten var över. Vilket uppslag till en barnbok, eller hur? Men bara ett uppslag, ännu inte en idé. Själva idén om en historia utifrån detta uppslag måste fram. Då måste man fördjupa sig, koncentrera tankarna kring ämnet, låta minnesdörrarna öppna sig och hitta vägen till historien. En som skrivit roligt om språklig kreativitet, hur minnet fungerar och om att berätta historier är Johan Althoff, i tätt bildsamarbete med framför allt Robert Nyberg. Se till exempel ”Språklådan” och ”Nattpäron”.
Jag skrev i en tidigare blogg om dom lyckliga lägen när eget starkt engagemang för nånting kan översättas till bokform. När man skriver och ritar böcker har man såklart alltid tentaklerna ute efter nya uppslag och en ständig prövning sker: skulle man kunna göra en historia av det här? Kan detta bli en bok? För några år sen fick jag lägga ner omåttligt mycket arbete på att vara målerikontakt när vårt hus behövde måla fönstren utvändigt. Eftersom jag har min verkstad hemma blev det mycket svårt med koncentrationen, för det var ett läge när jag försökte spinna en historia utifrån något uppslag jag fått. Man kan inte föreställa sig hur mycket frågor som måste hanteras under ett sånt här arbete. Det var när glasmästaren kom med sin bil, bar ner rutor och stod där på gatan och jobbade som jag fick fart på mig, tänkte tanken bok, började springa runt med kamera och skaffa referensmaterial. Och så blev denna ”bortslösade” tid istället en tillgång i min bokverksamhet.
Sen kommer frågan: vad gör jag med detta material? Skulle man kunna låta huset vara en jagperson och berätta om sina krämpor? Näe ganska krystat. Annat prövades och förkastades. Så försökte jag sätta fingret på vad i detta jag själv fann fascinerande. Jo det var ju snarast allt det sociala: målarna måste in till alla människor för att få tillgång till fönstren, en del krånglar, andra bjuder på bullar, glada att få sällskap. Kontakter mellan grannar utvecklas i tankeutbyte om gemensamt elände. Tillvaron ställs på ända när man inte kan använda sitt badrum. Och där hade jag min idé! Boken heter Hela huset.
Sen är det en annan femma att kunna utveckla och dramatisera en historia.
Återkommer!
Anna
