Angående en kommentar om djur som huvudpersoner i böcker: Annika K hade läst Amberville som är en gangsterhistoria för vuxna. Jo jag har också läst den, förekommer tydligen i två versioner, en utan bilder och en med bilder. Jag håller med dig om kritiken. Det är intressant som exempel på ett ganska meningslöst användande av djur i en berättande text, det känns konstigt och blir inte trovärdigt. Däremot är bilderna konsekventa och bra i sin gestaltning, där finns en spänning, och jag tror jag läste en recension som var inne på samma som du, att det kanske hellre skulle gjorts som en serie. Ja då hade ju texten kunnat ”kokas ner” till nånting helt annat, det hade kunnat bli intressant.
Jag påminde mig en annan bok som jag letade fram ur bokhyllan nu, ”Myrorna” av Bernard Werber, från mitten av 90-talet. Även detta en roman för vuxna, får påpekas för säkerhets skull. Det är en inifrånberättelse från myrvärlden. Eftersom jag själv gjort en sån strax innan, fast för barn, blev det jätteintressant läsning för mig. Han har verkligen identifierat sig med myrorna, fast det såklart finns mänskliga kopplingar hela tiden, men det utspelar sig i deras värld, sett ur deras perspektiv. Fast inte vet jag om en myra i sin läsning upplevt den som trovärdig. För en människa är den spännande och intressant. Och rolig har jag för mig.
Det måste vara konsekvent och trovärdigt gjort, både i böcker för vuxna och böcker för barn, där finns ingen skillnad. Det finns en hel hög med bilderböcker där det skulle vara en kvalitet om dom använt barn i persongalleriet, hellre än djur. I vissa fall har det känts rentav absurt att det varit djur, åtminstone för en vuxen läsare. Möjligen är det vanligare i översatta bilderböcker.
Nu hoppar jag till Lotta Lotass, som visserligen har ett djur i sitt namn men andra sorters huvudpersoner. I en tidigare kommentar ställdes frågan om inte hon är experimentell, vilket förvirrade mig en aning för det har jag inte tänkt på. Jag är ju inte litteraturvetare. Men hon har gjort ett verkligt experiment som jag inte läst: boken som finns i lösbladssystem, där man kan kombinera sidorna hur man vill och få olika historier. Eller samma historia fast på ett annat sätt? För övrigt har hon sina olika spår, ett om expeditioner (jag nämnde tidigare Aerodynamiska tal, finns också ”Tredje flykthastigheten” om dom första ryska astronauterna), ett annat från bortersta obygden i förfluten tid (t ex ”Från Gabbro till Löväng”). Närvarande hela tiden finns döden, närheten till den, rörelser kring den. I hennes språk finns inga ”onödiga” ord som underlättar flytande läsning, det kräver stark koncentration, stramt liksom. Men här finns stark känsla och svindlande djup.
Hej så länge
Anna