Nyss hemkommen från en liten resa. Om man jämför med Indienresan var det här lite mer hanterligt avstånd från Stockholm: tåget till Göteborg, för vidare befordran med mindre tåg till Stenungsund, hämtning med bil för resa över Tjörnbron till Skärhamn. I Skärhamn ligger Akvarellmuseet och där skulle det pratas böcker. Akvarellmuseet i Skärhamn har inom sitt ansvarsområde att hantera också illustration, denna gång handlade det bland annat om ”graphic novel” och i vintras hade dom anordnat ett bilderboksseminarium med vidhängande utställning – några svenska bilderboksillustratörer, några från de andra nordiska länderna, dessutom en av mina absoluta favoriter från Tyskland: Wolf Erlbruch. Hans senast illustrerade bok på svenska tror jag är ”Björnen på lekplatsen” och han har också gjort den roliga ”Det var det fräckaste!” som handlar om en mullvad som undrar vem som lagt en bajskorv på hans huvud. På utställningen fanns också amerikanska Mayra Kalman som gjort Grand Central Station – en myllrande beskrivning av de människor som landar på denna stora station. Och argentinska Isol, uppskattad och prisbelönt på många håll i världen. Ingen av de senare finns något av på svenska. Det finns inte heller särskilt många bilderböcker från våra nordiska grannländer men en som finns numera är Stian Hole, prisbelönt på barnboksmässan i Bologna för sin bok ”Hermans sommar”, bilderna gjorda i avancerad collageteknik. Utgiven på svenska av Alfabeta bokförlag.
Nu var det ju tågresan jag ville skriva om: jag gillar att åka tåg. Stationerna brukar vara enkla att ta sig till och från till skillnad från flygplatser. Inga besvärliga säkerhetskontroller att ta sig igenom och inga svettdrivande nervösa ögonblick över eventuellt glömt pass. Man inväntar tåget, går ombord i lugn ordning, finner sin förbokade plats, sjunker ner med sin morgontidning. När tåget avgått går man och köper sitt kaffe och sin smörgås eller bulle i buffévagnen. Visserligen inte lika fint som gamla tiders restaurangvagn men ändå. Sen läser man sin bok.
Fast nu håller visst SJ på att haverera totalt. I min väntan på perrongen i Stockholm kom ideliga meddelanden i högtalaren om tågförseningar. Tåg från Gävle och Sandviken tyvärr försenat p g a lokfel. Tåget från Karlstad tyvärr försenat flera timmar p g a vagnskada, vi ber alla passagerare att ha tålamod. Tåget till Kalmar blir tyvärr försenat eftersom det blivit en tidigare försening från Uppsala – vi ber passagerarna om ursäkt!
Vi väntade och stirrade under tiden på dom digitala tavlorna med sin lilla rörliga text längst ner: SJ arbetar hela tiden för att förbättra punktligheten. SJ arbetar hela tiden för att förbättra punktligheten. SJ arbetar hela tiden för att förbättra punktligheten. SJ arbetar hela tiden för att förbättra punktligheten.
Mitt tåg avgick en kvart försenat av okänd anledning. Strax före Vingåker meddelades att vi tyvärr var tvungna att göra ett litet stopp för att starta om tåget. Så gjordes och vi kunde fortsätta, bara lite ytterligare försenade. Strax före Hallsberg meddelades att vi tyvärr var tvungna att göra ett litet stopp igen för att starta om tåget – med förhoppning att det sen skulle orka ända fram till Göteborg.
Hemresa dagen därpå 17.37. 17.47 meddelade tågrösten att vi tyvärr inte kommit iväg än men man gjorde försök att starta tåget. Tio minuter senare förflyttade vis oss cirka tio meter. Ytterligare startförsök och så kom vi iväg. Upprörd resenär undrar: vad pågår?
En av mina favoritförfattare heter Jenny Diski, hon avskyr att resa men reser ändå och roliga böcker blir det: ”På tunn is: en resa till Antarktis”, ”Främlingar på tåg” och ”Den motvilliga resenären”.
Återkommer!
Anna
P.S. nej öknen blev tyvärr bortsorterad i vår indiska berättelse men stormen ska jag ta vara på.