Här kommer lite om ett favoritämne i barnboksbranschen: djur som huvudpersoner i barnböcker. En fråga som ställs då och då: Varför använder vi detta, är det för att göra det gulligt för barnen? Man kan uttrycka det så, men man kan också säga att det går bra då att låta huvudpersonerna göra väldigt farliga saker. Varför gör vi inte riktiga barn i verkliga världar? Jo det gör vi också. När det passar.
Fablernas tid är förbi men från dem finns kvar ”listig som en räv”, ”klok som en uggla” osv. Metaforer som vuxna använder. Och sagorna var väl från början avsedda för folk i allmänhet, det är ju inget som barn begriper förrän dom fått det förklarat. I den vuxna dejtingvärlden (i min bok alltså) går det bra att använda t ex fåglar: mina barn är utflugna – sagt av en svartmes. Jag har eget hus – sagt av en snigel.
En anledning till att djur förekommer mycket just i bilderböcker är givetvis tradition, man är van att använda det, det finns ett möjligt persongalleri. Dessutom är djuren i många fall egentligen leksaksdjur, något som barnen tidigt blir bekanta med, känner starkt för, omhuldar, tar hand om, och identifierar sig med.
En anledning tror jag är formmässig. Det är ingen slump att djuren lever kvar just i bildvärlden. På bilderbokens 32 sidor (ofta inkluderande för- och eftersättsblad) ska man ”sätta” en eller flera karaktärer som måste vara tydligt igenkännbara, kanske sinsemellan väldigt olika. Det är bra med djur då. Till exempel Anna Höglunds/Gunnar Lundquists böcker om igelkotten och mullvaden: mullvadens yttre beskriver hans lite långsamma och truliga inre och igelkottens pigga piggar berättar om en aktiv och snabb person.
Så finns den sortens böcker som förutsätter djur som huvudpersoner för att bli en berättelse. Och som också förutsätter att dessa djur agerar som människor. Se till exempel Eva Lindströms ”En fågeldag” – fåglarna retas med bilar och kan rynka på näbben åt att få stekta myggor nu igen, det blir en komisk sammansmältning. Det går såklart inte att byta ut dom till människor, det blir ingen historia då.
För skojs skull gjorde jag experimentet med ”Fredrik Matsson flyttar” (text George Johansson) att göra den mänskliga envisa huvudpersonen till ett djur. Det går bra att experimentera i Photoshop. Jag provade först med en åsna. Nej det blev skitkonstigt och man insåg att han passade bättre som människa. Men sen prövade jag ett litet vildsvin. Det blev mycket bättre, gäller att hitta rätt sorts djur till rätt sorts figur. Men det skulle varit krystat att försöka göra honom till ett djur i denna realistiska historia om att inte vilja flytta. Ingen mening med det.
Återknytning till självbilden:
Alla avbildade nycklar hör till lås som inte längre finns. Samlingen får växa och följa med varje gång jag flyttar.
Återkommer
Anna