Efter deadline, en Beamish Red på rum 312.
Jag är inte ensam.
Jag ägnar mycket tid av mitt liv åt att vara ensam på rum med nummer av typen 312. Sällan med Beamish Red, mest före deadline. Där tillbringas en tid efter deadline också, naturligtvis, men mest är det tid före. Eller innan. Före eller innan. Det där trodde jag att jag hade koll på innan, eller före, jag fick en redaktör. En redaktör är en av flera personer man får när man får ge ut en bok. Man får en förläggare, en redaktör, en korrekturläsare och en illustratör. Jag gillar den bilden. De är mina, kan man säga. Min redaktör. Hon satte små bockar vid alla före och alla innan i mitt "Picasso valde också Kristinehamn"-manus. Jag hade helt enkelt inte koll på dem. Nu vet jag varken ut eller in. Eller om det heter vare sig ut eller in.
Hur det än är.
Jag ägnar mycket tid åt att vara ensam på hotellrum, men nu är jag inte ensam, nu är vi tre, i Göteborg, det är jag och hon och Elton, de är med mig här, vi är en familj här inne, en riktig familj, en sådan som räknas.
Det var den kanske märkligaste insikten att smälta, när vi fick veta att vi skulle bli tre.
Att vi på samma gång skulle bli en familj.
En nyinstiftad, en egenhändigt gjord.
En familj äter gurkstavar med dipp framför tv:n på lördagar och åker till High Chaparral och hyr stuga på västkusten och har hittat ett helt eget, orubbligt sätt att fira jul (man äter lutfisken före, eller innan, Kalle Anka).
Det var en konsekvens jag inte hade haft i beräkningen.
Nu är vi en familj, i alla fall, och det gör mig glad. Att de ligger här bakom. I sovande skick.
Det känns mer riktigt.
Om det finns två personer man vill tillbringa all sin tid med, då känns det inte riktigt att sitta ensam på rum med nummer av typen 312.
Ska man sitta på rum med nummer av typen 312, då ska man sitta där med sin familj.
I morgon ska vi hälsa på min bror, sedan ska vi hem till vår tapet. Det finns ingen rimlighet i vilka känslor vi åstadkommit för den tapeten. Man bör svårligen ha känslor för tapeter. Det kan finnas terapeutiskt material i kärlek till en tapet. Men nu är det som det är, och vi vill hem till den tapeten.
Vi ska göra en hörna intill den tapeten.
Sådant gillar familjer.
Hörnor.
Jag har inte långt till ett påstående om att hörnor är meningen med livet. En plats för sittande, tystnad och läsning. Denna heliga treenighet.
Hur det än är.
Fler än de där två måste sova nu.
2008-08-31
