Måste väl lyfta också, inte sant? Måste höja sig, lite över. Se ovanifrån på vad man har, allt som finns kvar. Utifrån och ned. Det brukar hjälpa.
I går höjde jag mig inte.
Jag sänkte mig och sa nej, nu vill jag inte mer.
Det regnade in. Det var vad som hände. Ingen död, ingen sorg, bara drippdropp och telefonkö till den Anticimexman som satte grön bock i besiktningsprotokollets takkolumn. Sådant kan hända när regn och hus möts. Det är en brist i deras relation.
En parentes i stora historier men hela livet i en liten, i den historia som heter nu. Där räcker det. Buhu, buhu, synd om mig, jävla skit.
Det är för uselt.
I alla fall.
Ja, Glasöron, Paul Simon sjöng om mor-och-son-återföreningar långt före 1981, som du säger, men att åka med en Paul Simon-mc i en Volvo gjord 1991, det känns mer 1981 än 1972, om du förstår, 1972 är mer Cream och Ford Mustang, på något vis, jag tror att få kunde åka genom Värmland och lyssna på "Mother and child reunion" 1972, men 1981 måste den siffran ha ökat, markant dessutom, jag tror att en majoritet av Värmland åkte runt och lyssnade på "Mother and child reunion" 1981, jag var ofödd då men hade gärna varit med, det var inte genomförbart så jag gör det nu i stället.
Därför skrev jag 1981.
I alla fall.
Jo, Ingela, jag skulle till folkparken i Sundsvall, som ju var slående vacker, i det där kvällsljuset, för att se på rock’n’roll-band och skriva om dem. Bodde på First Hotel, det var briljant. Det, du, Glasöron, var som att gå in i 1972. Tegelväggar inomhus, heltäckningsmatta och en grupp kvadratiska fåtöljer med masurbjörksfaner. Allt jag saknade var Paul Simon.
I alla fall.
Pippilin, jag är med på allt du säger, det var detta jag menade, förutom det där om att recensenter bara ska recensera sådant de gillar. Det är inte hållbart, riktigt. En recensent måste kunna skriva om sådant han eller hon inte gillar, men det måste göras på ett sätt så att läsarna förstår om de själva skulle gilla det eller ej. Det är min ambition. Att försöka förstå. Objektivt förmedla, men subjektivt bedöma.
I alla fall.
Jo, Mattias M, det här huset vi köpt, det är en sommarstuga vid en sjö, det regnar in och vi har möss. Förra veckan gömde Franz "Thrash" Kafka (the artist formerly known as Klas Ingesson) en råtta bakom garderobsväggen. En råtta. En skogsråtta. Den hade tatueringar på underarmarna, den råttan. Skäggstubb och biceps. Bara låg där och var död. Det är ett sätt, det där. Att vara råtta och död på samma gång. Tatt av katten, som Erlend Loes debut nästan hette.
Fick svårt att se ovanifrån på vad han hade, den råttan.
2008-08-12