Men vad ska de ha det till?

Vi visar vad vi köpt, en inredningsgrej, specialbeställd, en specialinredningsgrej för en himla många kronor, och vår vuxenvän nickar och säger åh, vad det blir fint. 
Vi är inte sexton år. 
Och när vi visat denna grej kommer vår barnvän in, en ganska magisk treochetthalvtåring, och hon ställer sig bredvid vår vuxenvän, tittar på kartongen och frågar: 
"Vad var det de hade köpt?" 
Och vår vuxenvän får förklara detta, att vi har köpt ett jättestort klistermärke som ser ut som en elstolpe, och den ska vi i kväll sätta upp på vår vägg. 
Och jag rodnar. Hur in i helvete absurt måste det inte låta? Jag skäms inför vår barnvän här. Jag försöker höra den här förklaringen med en treochetthalvtårings öron, och det är ingen rimlig förklaring jag hör. 
Jag undrar vad vi håller på med. 
"Vad är det här?", hör jag hur hon tänker.
Vuxna människor, vad har de för idéer?
Jo, barn, vuxna tycker det är fint att sätta upp elstolpar på väggen. Ha det till? Nej, men det är fint, alltså. Prydnad. Vuxna vill ha det fint, vet du. Jo, men det är fint. En elstolpe. Jo, sluta nu, det är fint. Nej, men vuxna tycker det. 
Snart kommer mamma och pappa, de är inte heller sexton år. 
De kommer nog att säga åh, vad det blev fint. 
Först ska vi ta högersvängen in i skogen, leta blåbär och svamp, kantareller att fräsa i en smör- och pepparocean, lägga på knastrigt bröd och under Kents förmaning äta långsamt, långsamt, åh, så långsamt.