Och vi åkte till Ikea.
På en söndagsförmiddag.
Hon är mammaledig, jag är drönare, vi kan åka till Ikea när vi vill, vi kan åka på en tisdag, sista dagen före löning, vi kan dra tre vagnar i bredd rätt igenom demoköken, vi kan rigga långbord i restaurangen, bli the rulers of Ikea, helt lugnt skulle vi kunna gå omkring där och peka och räkna och säga gud, vad det är billigt. Men det gör vi inte. Vi åker till Ikea på en söndagsförmiddag.
I live and I learn, sjöng The Cardigans en gång, och jag lever, som det verkar, men jag lär ju aldrig något.
Om man ska till Ikea, då ska man inte till Ikea på en söndagsförmiddag.
Det är slutet av raksträckan mellan frukost och lunch, och här kommer den, uppförsbacken, halvvägs förbi lampavdelningen, det börjar gå uppför nu, brantare och trögare, börjar bli tyngre steg, höras tyngre suckar i bröstet, allting går i ultrarapid och så kommer andfåddheten, rödögdheten, allt på en gång, och där tappades blodsockret, där rullar det hela vägen tillbaka ned för backen, ned, ned, ned åker blodsockret, hej då, blodsockret, och här var gardinerna, Johan, och priset är nedsatt och den här då, pappa, den här, den här och gud, vad fin, mamma, och gud, vad det är billigt, och kan vi inte, snälla, jag vill, titta, den här också och PAPPA HAR INTE TÅLAMOD FÖR DET HÄR.
Sedan Ikea grundades har antalet skilsmässor i Sverige ökat med 323,5 procent.
Det är treårig statistik, men jag tror inte siffran sjunkit.
Vi klarar oss, den här gången. Sitter efteråt i hallen, petar bort Ikeaklistermärken och lyssnar på Leonard Cohen, "The future", egentligen skälig bara på lördagar.
Och jag gillar det här livet.
Jag läser kommentarerna här, som ni förstått, fastän jag tänkt att jag inte skulle göra det, för jag är rädd för kommentarer, livrädd för kommentarer, på riktigt livrädd, alltså, för jag vill inte höra några elakheter, jag vill slippa dem, jag är inte i behov av dem. Men jag är överrumplad av vänligheten. Vad fina ni är. Att folk kan vara så snälla. På internet också.
Att ni låter mig.
En sak jag vill undvika att tänka på när jag skriver är att jag genom att skriva kräver andras läsning. När jag släpper en bok, publicerar en krönika, vad som helst, då gör jag anspråk på andras tid. Jag förväntar mig att andra ska ägna sin uppmärksamhet åt mig.
Det finns inget bekvämt i den tanken.
Jag hör till dem som aldrig hållit tal, inte på det sättet, i alla fall, för jag förstår inte varför jag ska höras mer än alla andra. Kan inte se att min röst förtjänar att höjas över alla andra. Så många som kan prata, varför ska bara jag?
Att det finns människor som läser det som andra skrivit, det är storartat, det är vackert, det är fan i mig magiskt.
Jag säger inte att vi har magiska stunder här, jag och ni, men jag säger bara att jag är tacksam.
Tack, säger jag bara.
Men det var inte det jag tänkte säga.
Jag tänkte göra reklam, jag.
Jag tänkte säga att jag läser kommentarerna här, fastän jag tänkt att jag inte skulle göra det, och då en av kommentarerna blinkade om ångest, angående familjeliv före trettio, vill jag bara svara snabbt, och därmed kunna spackla in lite egoreklam, genom en snart halvårig Värmlands Folkblad-krönika som går att läsa här.
2008-08-03