Har undrat vad det är för en serie de börjat sända, SVT.
När vi byter kanal står det i en blå ruta vad programmet heter, och kväll efter kväll har programmet hetat "V g ominstallera". Jag har tyckt det varit en klämmig titel. Ett amerikanskt thrillerdrama, har jag trott, kanske med psykosociala ambitioner. Där lär finnas överviktiga dataexperter och kommissarier med svett, någon vill något ont och någon vill något gott, så mycket kan man veta, att det finns godhet och ondska och märkliga datorer.
I dag förstod jag att det var ett meddelande. Från dem till oss. Vi skulle ominstallera vår tv-box, för att SVT har flyttat "Bolibompa" till Barnkanalen.
Man får bara ställa upp.
Och efter middagen slickade jag av min tallrik. Det var inte i går. Jag drabbades av en akut vilja att slicka av tallriken. Nedifrån och upp, hela tungan ut. Jag hade börjat fundera på när man slutade slicka av tallriken. När man blev vuxen, säkert. Nästan allt roligt man slutat göra slutade man göra när man blev vuxen.
Nu har vi barn, och då är det på sin plats att lära ut sådana saker.
Jag visade, han tittade och fortsatte med sitt. Jag ropade på honom, fick ingen reaktion. Jag petade på honom, fick ingen reaktion. Men jag slickade av min tallrik ändå. Där satt jag och slickade av min middagstallrik, utan någon som såg på, och det kändes som jag gjorde något fult. Något man inte ska göra. Jag skämdes, det är det mest rättvisa att säga. Jag skämdes för vad jag gjorde.
Sedan slickade hon också av sin tallrik.
Så satt vi där och undrade.
Hur mycket mat man har gått miste om. Alla de år då man inte slickat av tallriken. Den sammanlagda mängd föda man låtit försvinna med tallriken till disken. Den måste vara oerhörd.
Jag kan inte känna annat än ångest.
En känsla av att ha blivit lurad.
2008-08-25