Ingen jävla semester

Jag sa jag skulle ha semester. Hela juli, ingenting alls. Sol, vind och vatten och tid för bara tid.  
Idén kändes genomförbar, sedan började juli. 
Ingen jävla semester, som societetsorkestern Skitsystem har skaldat. 
Här har flyttats och burits och slipats och lutats, oljats och målats, klippts och rensats. Mätts, kapats, hamrats och behandlats, och sedan handlats och sedan slängts.
Medelklassrundgången.
Ikea på fredag, sopstation på lördag. Stå i kassa och betala femtusen kronor för en ny, hel sänggavel. Åh, vad skönt. Stå vid container och slänga en gammal, om några år kanske nästan trasig sänggavel. Åh, vad skönt.
Här har varit ett härj, vill jag bara säga, här har varit blod, svett och tårar (lite, mycket respektive några). Och mitt i allt behövde andra människor beloved. Hon blev tvungen att, vad det nu heter, ja, det där folk gör… jobba, ja, hon blev tvungen att jobba, och min pappaledighet kom tidigare än väntat, och jag vill ju vara pappaledig, helvete, vad jag vill vara pappaledig, gå i tofflor och dansa stolldans, äta puré och spotta i kapp, jag vill inget hellre, det är i princip allt jag vill, det enda jag vill göra, men att tidigare än väntat vara pappaledig med en son som skämts bort med en typ av mjölk som pappalediga inte är i stånd att producera, det är inte fritt från spänning, varken för den pappalediga, mammajobbande eller mjölkbortskämda. 
Men det gick bra.
Vi lyssnade på "Purpendicular", bara de lugna, vi åt äpple och vaggade runt. 
Tänkte på högstadiet, gymnasiet, alla timmarna i torra klassrum, där man bara längtade ut, bort, hem, längtade efter frihet, att få vara i sitt rum och lyssna på musik. 
Allt sådant får man göra när man är pappaledig. 
Med sin världs viktigaste person därtill. 
Kärleken i sitt liv. 
Det är ett briljant koncept. Jag har aldrig förstått statistiken, att inte fler pappor är lediga, det går inte ihop, att de inte passar på. Alla tonårskillar som måste skyfflas bort från tv-spelet, hatar skolan och vill sova och äta på de märkligaste tiderna. När de växer upp och blir pappor, varför tar de inte chansen då? Man får ju sitta med en kompis och ha skoj. Leka hur mycket man vill. Äta och somna om.  
I vår ska jag vara pappaledig, alltså helt, fullständigt, och inte minst länge. Jag bestämde det, en av de här julidagarna, de som inte alls var någon jävla semester, en dag då det svämmade över, blev för mycket och buhu, buhu. Jag ska släppa allt en stund. Bara vara med Elton. Inte den här halvskallade varianten, så som vi hittills gjort, att jag tänkt att jag ändå jobbar hemifrån och kan vara med honom, för det räcker inte. Det har varit fantastiskt, ett privilegium, fan så bra, han har fått ha båda sina föräldrar hos sig hela sitt första halvår. Men allt blir halvskallat. Halvarslat. Jag jobbar för lite, är med honom och för den delen henne för lite. Jag är med oss för lite. Jag är för lite. 
I kväll ska vi fira, vi ska fira lite allt möjligt, att det är fredag och att hon jobbat klart, att det är augusti och ännu varmt, att vi bor här, att jag får skriva här, att det av tre kommentarer har varit tre snälla kommentarer, att vi har oss, att vi är med oss i kväll. 
Mörkt öl och vin som är vitt, grilldoft och björkblad, katter och kvällsbad. 
Hur mycket får man skriva om pappaledighet? 
Inte mycket mer.